lenaeliasson

Kan inte annat än vara nöjd med min VM-vecka och det är en härlig känsla när hela kroppen instämmer utan att det finns något tveksamt som gnager någonstans i bakhuvudet. Visst är guldet det där lilla extra som jag drömmer om men ska jag vara riktigt realistisk så krävdes det misstag från mina konkurrenter för att jag skulle ta hem ett sådant. På långdistansen tror jag att 4:e plats var min optimala placering, med den dagsform jag hade, så där fanns det faktiskt lite mer att hämta. Jag kommer att spänna bågen högre nästa gång och då hoppas jag på att fler medaljer trillar in - men då, i likhet med i år, som följd av att jag presterat bra och inte beroende på att andra presterat dåligt!



Att bestämma sig och sedan köra
Efter målgång på långdistansen var jag minst sagt besviken, mestadels pga de problem jag hade med min lins, och jag bestämde mig direkt för att lämna lången och fokusera framåt mot sprinten. Formen hade under veckan varit god och jag ville inte åka ifrån Ukraina utan att ha fått utnyttja alla krafter jag lagrat sedan första besöket i Kiev i november. Det är dock inte alldeles lätt att styra sin energi till rätt saker och när jag vaknade på fredagen ömmade i stort sett varje muskel i min kropp. Mellan dam- och herrstafetten på lördagen gav jag mig ut på en löprunda och lade in 2 set med 6st 20/40s, för att väcka de snabba muskelfibrerna ordentligt, och de svarade bra så jag kunde lugnt fortsätta med de mentala förberedelserna. Tillsammans med Martin diskuterade jag området litegrann men då vi inte hade mer än en översiktskarta (typ turistkarta) var det egentligen bara den egna taktiken som skulle spikas.

Min nervositet var nästan outhärdlig inför sprintkvalet men när jag väl klarat detta och VM var igång så sjönk den betydligt. Det var nästan lite läskigt hur lugn jag var innan långloppen men samtidigt var det ett bra lugn och jag tror att det helt enkelt berodde på att jag kände mig trygg i mina förberedelser. Stafettdagen bjöd på en höjning i nervositetsgrad när det var dags för David att springa och inför min egen sprintfinal var jag nervös i ungefär samma grad. När man sprang på uppvärmningskartan gick det på vissa ställen att höra per Forsberg rapportera från herrtävlingen och jag lyssnade en del. Förstod att Emil petades ned av de sent startande och uppfattade att någon av Peter och Martin gått bra men inte vem och hur bra. Strax innan kände jag att jag ville sluta grubbla på herrtävlingen och frågade därför Anna Bogren hur det gått. När hon sa att Martin tog brons blev jag nästan tårögd, med tanke på att han brottats med det svåra beslutet om start eller inte start, men slogs direkt efter det av känslan att det var ett gott tecken för mig och utbrast "då tar jag också medalj för vi brukar följas åt". (vi tog båda NOC-brons 2005, vi laddade ihop för sprint-VM i Danmark 2006 och vi sprang båda lång+sprint i år). Anna blev nog lite paff och direkt efter målgång kommenterade hon skrattande att jag verkar vara lite synsk!

Loppet (länk till karta och vägval från de 6 bästa)
kontroll 1: Jag brukar vara startsnabb utan att gå in för det men i år tog jag det väldigt lugnt och försiktigt till första kontrollen för att verkligen få grepp om de häckar och rabatter som kunde utgöra hinder. 
kontroll 2: Ut genom öppningen och säker löpning på stig tills jag kunde urskilja de olika dungarna i ringen och styra in på rätt ställe.
kontroll 3: Stenhård riktning men fick vika lite höger för att muren var lägre vid trappan än mitt på rundeln.
kontroll 4: Noggrann kontroll på kartan för att undvika opasserbara häckar men jag upptäckte tyvärr inte den vänstra öppningen (rakt mot kontrollen) och tappade dessutom riktningen lite och det blev en för stor båge åt höger.
kontroll 5: Stod still och bestämde en säker väg ut ur inhägnaden och körde därefter på för fullt på stigen tills jag såg skärmen. Riklig växtlighet jämfört med vad kartan visar så jag tror man förlorar på att gå av stigen tidigare.
kontroll 6: Svårbedömd sträcka men jag valde vänster i början och hade bestämt mig för att köra höger runt huset sedan. Tyvärr slarvade jag lite med riktningen däremellan och sprang ganska mycket längre än den optimala vägen.
kontroll 7: Svårt val mellan upp eller ned men man var nästan uppe så jag fortsatte upp till vägen. Gick dock av för tidigt och trasslade lite i kanten på tomten innan jag hittade linjen och kunde fortsätta som planerat. Kontrollen syntes från vägen så jag var nästan onödigt säker i min ingång.
kontroll 8: Upp till vägen och jobba uppför. Använde sträckan till att bestämma mig för att jag skulle springa samma väg tillbaka ut efter varvningen.
kontroll 9: Bara att trycka på i backen och suga åt sig av hejjaropen
kontroll 10: Tvärvände direkt efter stämpling och tillbaka ner samma väg som innan. Säker kontrolltagning och jag skymtade Karin Schmalfeldts rygg - en bra morot att kämpa sig ifatt.
kontroll 11: Lurig sträcka där jag höll stenhård riktning och visste att jag skulle vika lite vänster när jag kom ut på vägen.
kontroll 12: Direkt ut på vägen igen och försökte få en bra överblick  över avslutningen. Bestämde mig för att säkra vägval med möjlighet till att trycka på för fullt var det bästa.
kontroll 13: Hade egentligen tänkt ta högra vägen men vinklade upp dåligt och körde istället vänstra vägen.  Svårt att springa med spikskor i trapporna så det hade nog varit bättre bredvid. Karin var något snabbare än jag på höger.
kontroll 14: gav allt jag hade uppför backen och förslkte trycka på hela vägen. Kom på mig själv med att säkerhetskolla kartan flera gånger för att inte ha missat någon kontroll eller missbedömt vägen till sista och kanske gjorde det mig passiv i löpningen men som tur var hade jag marginal både upp och ner i resultatet sedan.
spurten: Folk hejjade hela vägen och jag förstod att loppet var bra men kunde inte uppfatta hur bra. Kände mig nöjd med min insats och när jag korsade mållinjen åkte händerna i vädret av sig själva i någon slags "målgest". Forsberg gav sedasn besked om att det skulle bli medalj och gjädjen spred sig i hela kroppen. Jag möttes av Marita och sedan kom David och kramade om mig och det fanns några små tårar i ögonen bakom solglasen! Efteråt har jag fått höra att han slagit världsrekord i barfotalöpning längs upploppet ;-)

Två finaler väntar
Lördagens sprintkval bjöd inte på några större klurigheter men svårigheten blir då istället att våga trycka på i ett högt tempo utan att göra misstag. Jag var jättenervös innan start och hade svårt att få kroppen att fungera. Negativa tankar passerade genom huvudet och jag tror att det hela botnade i en rädsla för att misslyckas. Väl på startlinjen infann sig dock lugnet och jag kunde prestera ett kontrollerat lopp från start till mål. Vid varvningen låg jag delat med Simone men efter att jag  tvekat på två kontroller på slutet seglade hon ifrån och slog mig med 12s. Jag hade dagens näst snabbaste tid och kunde lugnt börja ladda inför långkvalet.
sträcktider (heat C)

Långkvalet gick i ett område där stora öppna partier dominerade men det fanns även inslag av fin skog och branta sluttningar med detaljerade sänkdrag. Jag brukar inte lida av för lite sömn men idag vaknade jag med en trötthet i huvudet och då det kan bero på för dåligt fyllda vätskedepåer passade det bra med en mulen förmiddag. Banläggaren var snäll och lät oss inleda med en längre sträcka där det fanns möjlighet att runda på stig och jag högg villigt det alternativet. Slarvade dock lite med ingången till kontrollen och fick vända tillbaka, uppskattningsvis 40s miss. Vid tredje kontrollen kom nästa misstag men när fler och fler slöt upp och snurrade med mig förstod jag att det inte bara var jag som hade problem idag. Simone startade två minuter efter mig och vi kunde efter lite letande reda ut situationen och sedan dra upp farten på de följande sträckorna. Mot slutet gick jag snett in mot 8:e kontrollen och därefter tycker jag mig ha trasslat ytterligare 2-3min så jag tycker inte att det finns någon anledning till oro för att jag var en bit efter och 4:e plats är helt ok, speciellt som konkurrensen i mitt heat var tuff. Det ska bli skönt att få några dagar att lagra energi på för att sedan ge allt på finalen!
webb-tv


Inte alltid lätt med språket
Det är inte alla i det här landet som tar hänsyn till att man är turist och inte förstår långa haranger på ukrainska. Trots detta fortsätter de bara prata på när man frågar något och även om pekmetoden vid matställena gör att man iaf får något på tallriken så medföljer inte någon förklaring till vad det är man valt. Blir lätt så att man går på säkra kort och därmed blir variationen inte så stor alla gånger. Då jag är allergisk mot soya och champinjoner blir utbudet än mindre men jag föredrar ändå att slippa krångla till uppladdningen med att behöva redovisa kortisontabletter m.m för antidopningspolisen.Förutom hotellets lunchservering och en annan "pekrestaurang" har vi nu hittat ett ställe där vi kan förbeställa pasta till ett visst klockslag och det blir nog vårt nya middagsplace framöver. Att låta maten tysta mun var väl anammat när vi fick vår första ordentliga pastaportion!
 

I fredags testade vi metron och tog en fika inne i stan. Mottot "alla ska med" funkade sånär som på Martin J som körde sovmorgon och eftermiddagsträning. Jag och David passade på att beblanda oss med övriga turister och svalkade fötterna i en stor trappfontän vid torget.



Vi hittade sedan ett mysigt café och erbjöds engelska menyer så det kändes nästan som hemma men så var det inte riktigt.... Jag har en viss svaghet för såväl choklad som kaffedrinkar och ville inte nöja mig med en enkel latte nu när det fanns så många olika varianter utan tänkte att "bitter chocolate" med espresso lät som en bra kombination. Dessutom skulle det serveras med lite frukt och det kändes som klippt och skuret för mig. Döm om min förvåning när kyparen kom in med ett värmeljus och ställde upp ett kärl med chokladfondue framför mig, men det smakade smaskens det också  =)

Kiev välkomnade oss även denna gång med varmt och vackert väder under dagen men en kvav och ganska tung luft som följdes av en rejäl urladdning i form av skyfall under kvällen. Inte på långa vägar lika kraftigt och ihållande regnväder som sist men det räckte för att bli plaskvåt rakt igenom på väg till vårt stamhak för middagen (600m bort).

Onsdagen var förutom en kort jogg på ön "hydroparc" enbart vigd åt resa. Efter en god sömn var det dags att kolla in ravinerna för långdistansen och det gjordes genom att vi långlöpare gav oss i kast med en lagom bana på 5,7km. Detta motsvarar den kvalbana jag på söndag skall genomföra men den här träningen bjöd på lite mer kupering och det var tufft för både kropp och hjärna hela vägen. Det känns iaf bra att ha avverkat det värsta och att det hädanefter bara blir bättre! Långkvalet är betydligt tuffare än själva finalen, åtminstone sett till stigning och framkomlighet, så det är bara att bita ihop och se till att få ta del av finalfesten.

Ändringar i sprinten?
Efter att Bulletin 4 kommit ut har informationen kring tävlingarna delvis justerats och det flacka sprintkval med mycked bebyggelse som vi väntat oss ser nu ut att ha ersatts av en mer kuperad skogssprint. På model event är kontrollerna enbart av skogskaraktär och för min del handlar det nu om att förbereda mig på att jag som tidigt startande kan mötas av en ganska "bushig" skog då det inte hunnit bli så mycket spårat. Skall dock behålla lugnet och plocka kontrollerna en efter en så leder det förhoppningsvis till en bättre startposition i finalen.

David hoppade in som banläggare och har lagt några kluriga sprintsträckor som jag ska bemästra på dagens pass.

Förberedelse för ALLT!
Med tanke på den täta och tunga trafik som finns i omgivningen så kommer vi att använda oss av arrangörernas transporter till de flesta tävlingarna. I några fall innebär det att åka metro och för att inte riskera att åka till fle stationer rekommenderas vi att ge oss ut och "öva" lite på egen hand. Med mitt något förvirrade lokalsinne kan det nog vara en bra idé för jag skulle inte gärna komma hem med meriten att ha missat starten pga avstigning vid fel hållplats!
Stämningen i truppen är god och även om lite olika upplägg givetvis står på programmet så försöker vi att hålla gemensamma middagar och lite kringaktiviteter tillsammans. Det går inte att undgå att märka att vi har olika vardagsrutiner och jag prenumererar hittills på att vara först till frukost medan andra sover så långt inpå avfärd som möjligt.
 
Då jag vaknar tidigt hinner jag se lite av morgonlivet härutanför och det är inte bara vi orienterare som tar oss en morgonjogg ibland, det förekommer även män i såväl jeansshorts som korta badbyxor! En del är så vågade att de morgonbadar i Dnepr men jag tror jag väntar tills vi hittar lite finare vatten.

Efter att jag i måndags tog helt slut på ett långpass drog jag på tisdagen med mig David till sol och bad tillsammans med en höggravid Karro Höjsgaard, maken Tomas, sonen Oskar, Elin Dahlin och Emma Johansson. De två sitnämnda skulle under onsdagen sätta tider på 3000m och jag hängde på.Har tidigare blivit medveten om att känslan i kroppen kan spela en spratt och därför valde jag att testa min form litegrann genom 3000m på Kvarnsvedens IP. Jag har tidigare endast sprungit inomhus och har PB 9.46 men senaste försöket slutade precis under 10.00. David erbjöd sig att vara "hare" och jag beställde farthållning för 9.45 första 2km. Han höll detta ganska bra och jag kunde avsluta lite snabbare och landade då på 9.51 (3.17+3.17+3.15). För att återgå till känslan så tycker jag mig se att formen är minst lika bra som tidigare år och med tanke på att jag gjort stora framsteg i min långdistansorientering under våren så kan VM bli riktigt spännande!

Avslutad träningshelg
Jag har haft en tuff träningsperiod med tävlingar i Hjobygden lö+sö samt några träningspass i Hökensåsterrängen i samband med dessa. De avslutande etapperna på O-ringen stärkte mig i mitt tekniska taktikskapande men jag tror att jag därefter varit väl generös med kartträningen och koncentrationen har därför sviktat bitvis mot slutet. Lördagens medeldistans (jag har för första gången ritat in i runoway och det ser nog lite knackigare ut än det egentligen är på vissa sträckor men det beror på ovanan att rita) var smålurig, framförallt i nära anslutning till kontrollerna i början, och då jag ägnat morgonen åt tuffa banintervaller hade jag fullt upp med att föra benen framåt i den bitvis knöliga terrängen. Inget försvar för mina misstag men jag är övertygad om att jag hade varit mer på hugget med mer fulla depåer. (och utan begynnande stelhet i form av träningsvärk).
Söndagens långdistanslopp inledde jag med ett defensivt runtvägval för att slippa trassla i vegetationen (vann sträckan) men jag utnyttjade inte stiglöpningen tillräckligt då det sedan blev storbommar på både 2:a och 3:e kontrollen. Gav dock inte upp här utan kämpade på och fick någorlunda ordning på tekniken till slut. Dagens mest anmärkningsvärda notering är att jag direkt efter målgång stack ut på min medelbana från lördagen och spöade tiden med dryga minuten, vilket visar att orken för att trycka på även i slutet av en rejäl långdistans finns i kroppen!!!

Sista hårdkörningen var tänkt att avslutas med programmet:

Fredag - långdistans + sprintträning i Mora
Lördag - långdistans Kvarnsveden, svealandsmästerskap
Söndag - medeldistans Kvarnsveden

men då jag fått flera indikationer på att kroppen är sliten så kommer jag att hoppa över någon av tävlingarna.

Uppladdning i Ukraina
Resan mot Kiev inleds redan under tisdag eftermiddag då vi kommer att bo över på Arlanda och flyga tidigt onsdag morgon. Väl på plats planerar jag att göra en sista koll i de brantaste ravinerna som ska vara långrelevanta. Det kommer antagligen att bjudas på vägval kring dessa och då är det skönt om man i ryggmärgen har etsat fast känslan för när de skall bestigas respektive rundas. Sist tyckte jag att många sänkor var fyllda av nässlor men det kan ju också ha berott på att jag under detta sista pass var trött och därmed upplevde det som mer svårframkomligt än vad jag hade gjort med piggare ben. Den förberedande träningen är klar när vi kommer ner och allt handlar om en mental finslipning, vilket säkert går bra i det glada gäng som skall umgås där! David är också  igång med sista finslipet och visar här hur laddade vi är för att anta de väntande utmaningarna!

Vad händer efter VM??
VM har legat i fokus sedan länge och det kan vara bra att även tänka lite på vad som händer när urladdningen är över. Som student innebär det att redan innan avfärd till Kiev ha fixat "Ja tack" till sina kurser då vi kommer hem samma dag som kursstarten. Jag har dock haft en del frågetecken kring mina studier under hösten då några kurser tidigt ströks pga för få sökande. Det hela blev inte bättre av att David missade mitt antagningsbesked i posthögen och min ansökan helt enkelt ströks för att jag inte tackade ja i tid.... Efter lite jobb har det dock börjat ordna upp sig och jag har åtminstone ett muntligt löfte om kurstart i en kurs som jag vill läsa och har även kommit över schema och kurslitteratur så att jag klarar inledningen utan att halka efter direkt. Därmed lämnar jag detta och fokuserar på den stora utmaningen söderöver. Förutom studier de första 10 veckorna efter VM står en resa på programmet i okt/nov så hösten känns tryggad!

World Cup innebar både toppar och dalar för min del. Tyckte inledningen var ok även om en storbom efter halva förstaslingan innebar att jag slarvade bort chansen på att få en fin resa framme i tätklungan och istället fick kämpa hårt på egen hand för att få hyggligt sällskap på den sista gemensamma slingan. Mitt starka andravarv förde med sig att jag kunde ligga med i täten av en ca 10 damer stor klunga (andraklungan efter att Simone, Minna och Heli gått loss), strax bakom Helena J och A-M Hausken, men då jag tvekade in till fjärde sista skärmen tappade jag helt position och var sedan chanslös i spurtuppgörelsen. Tyckte dock att tidsmarginalen var det viktiga för dagen och var glad och nöjd med att ha reparerat det första stora misstaget.

Dag 2 innebar medeldistans och kom att utgöra min stora besvikelse under veckan. Tidigt i loppet infann sig en knackig och svängig rytm och känslan av dåligt flyt spred sig alltmer ju längre loppet fortskred. En kontrollbom på 8:e inledde en stressad avslutning och jag spädde på ytterligare med en storbom i grönområdet på 15:e. Denna bom svider fortfarande med tanke på att jag struntade helt och hållet i de varningssignaler som korsade mitt huvud såväl innan som under den aktuella sträckan. Jag hade ingen plan för hur jag skulle reda upp misstaget på bästa sätt utan sprang kors och tvärs i panik och ville bara att banan skulle ta slut. I efterhand har jag kunnat konstatera att detta sista misstag var det som helt kopplade bort mig från kampen om en slutlig andraplacering totalt.

3:e och sista World Cup-racet var sprint inne i centrala Mjölby. Direkt efter gårdagens missöden brottades jag med tankar som "Undrar om motivationen kommer att finnas fram till VM?", "Är jag en lämplig VM-löpare?", "Vill jag orientera på elitnivå eller finns det andra saker som jag hellre vill göra?"....osv....
Först och främst skulle jag bestämma hur resten av veckan skulle se ut och om det var lönt att göra en sprintstart. Svaret blev JA och nästa problem att lösda var hur förberedelserna för denna skulle optimeras. Jag beslutade mig för att direkt ta tjuren vid hornen och joggade iväg till den sprintträning som fanns i Linköping. Ett varv på H21:s DM-bana var ett bra sätt att komma in i skalan, detaljer och redovisning av vegetation och jag kände ett lugn sprida sig i kroppen. Kunde därefter ta del av samlingen och den efterföljande spexföreställningen med positiva tankar!

Sprintloppet var en festlig tillställning, för såväl löpare som publik, och jag njöt av att ta mig an de kluriga sträckorna en efter en. Taktiken för dagen var just en sträcka i taget och trots en missbedömning till första kontrollen fick jag bra indikationer vid varvningen och lyftes fram av publikstödet. Vägvalen var svårbedömda och jag tappade framförallt tid på sträckan tillbaka mot målet (13:e). Förutom denna är det endast utgången från 10:e som jag unfder loppet upplevde som mindre bra och jag tycker att en 7:e plats var ett fall framåt. Sprint är dock en färskvara och jag behöver bygga vidare på vägvalslösningar fram till VM.

4:e etappens WRE bjöd på lättlöpt långdistans. Banan var ganska enkel men det krävdes hög fart för att vara med i toppen och det är här svårigheterna uppkommer. Jag inledde med en minutbom på andra skärmen kom till vattenhålet) men bet ihop och kämpade hela vägen trpts riktigt tunga ben. I huvudet fladdrade bilder på en lätt Simone förbi och jag trodde inte att jag hade en chans att matcha henne fysiskt denna dag. Känslan skall man dock inte lita på och när jag sprang mot målet kunde jag till min glädje konstatera att Per Forsberg var imponerad av min tid, vilket gav lite extra krafter sista biten. Simone var dock något snabbare för dagen men en jämförelse av sträcktider visade att vi höll jämna steg större delen av sträckorna och jag kunde dessutom konstatera att jag var närmare på denna 9km långa bana än vad jag var på sprinten dagen innan!


Inför sista etappen var Simone i ohotad ledning och den stora kampen utspelade sig bland oss bakom henne. Minna gick ut 4 min före mig och Tanja 3min före. Bakåt kändes det ganska tryggt då avståndet till Emma Engsrand var närmare 5min. Jag kunde alltså inte göra annat än att sköta mina kort rätt och hoppas på misstag från de andras sida. Är nöjd med min insats och var för dagen snabbast i spåret. Tyvärr räckte det inte för att plocka några placeringar (fattades ca 1min) men en fjärdeplats och bästa svenska får ses som godkänt. Framförallt är jag glad över att jag de två sista dagarna kunde matcha Simone, Minna, Tanja mfl och hoppas kunna göra detta även på VM.

 Efter hårt jobb är man värd lite semester och för min del utgjordes den av en mysig stocholmshelg med David. Glassbaren i Söderköping blev första stoppet och sedan tillbringade vi lördagen på Gröna lund. Söndagens hemresa innebar även ett ol-pass på den beryktade Lunsenkartan och vi avslutade dagen med en delikat måltid serverad av kockteamet Martner/Johansson.