lenaeliasson

Sista dagen i Portugal hade jag tillgång till racercykeln igen och passade på att ta en längre tur. Då Håkan och Caroline varit på utflykt i Coimbra och rekommenderade denna stad (och då jag är smålänning i grund och
botten och de dessutom hade fått en gratiskupong på en läcker take away från Pizza Hut, tänkte jag att det kunde bli ett lämpligt mål. Ca 5 mil enkel väg visade kartan men det kändes som en lagom utmaning och jag trampade iväg.

Att hitta till Pizza Hut var småklurigt, då staden var mer enkelriktad än Falun och samtidigt lika backig som Huskvarna, men place de Republica var välkänt för ortsbefolkningen och de guidade med fina gester. Anlände runt 11.20 och blev då förskräckt när jag insåg att det var väldigt mörkt inne på Pizza Hut men hittade så småningom
följande skylt:

och ägnade lättad de sista minutrarna åt lite dokumentation och stretching.



Väntar...                         väntar....               först på plats.............nästan 5 mil hit!

När de äntligen slog upp portarna vattnades det redan i munnen på mig och jag stegade in och räckte fram min kupong. Snacka om besvikelse när den uttråkade och tuggummituggande tjejen i kassan frågade vilken Medium pizza jag tänkte köpa för att få ta del av den "extra" pizzan, samtidigt som hon nonchalant pekade på den finstilta portugisiska texten längst ner. När jag tittade närmare kunde jag utläsa några få ord som liknade svenskan och då jag kände att det inte var realistiskt att först klämma en Mediumpizza, som kostade dubbelt så mycket som deras lunchbuffé!, och därefter forsla hem en small i min lilla ryggsäck så gick jag ut och tog mig en funderare. Rakt över torget fick jag då syn på ett mysigt litet café och gick dit (hade faktiskt tagit med vanliga skor så att jag slapp trippa runt med clips-skor i stl.42) och där blev det en rejäl fika som depåpåfyllnad innan jag styrde hemåt igen.

Mumsfillibabba!


Lämnat Coimbra och nästa anhalt är Cantanhede med Praia de Mira ytterligare ca 20km bort.


Snacka om raka vägar!
                Nästan 10 mil avklarade, ca 4.20 tog det.
Ibland fanns det lite att titta på vid sidan om också.


Blev aldrig aktuellt men det var tryggt att veta att det fanns en backup. Sov dock riktigt bra i "min" säng den natten efter att dagen även bjudit på kurvbilds-ol och styrka.

Hemma i Sverige igen
Efter tidig uppstigning, med frukost 06.00 och avresa kort därefter, ägnades dagen åt diverse transporter. Bilt till Porto, flyg hem med landning efter 15 (svensk tid) på Skavsta, flygbuss till Stockholm C och tåg till Falun med ankomst 20.37. Där mötte David upp mig och jag fick sedan äran att möta en nystädad bil, nystädad lägenhet och hemlagad middag med levande ljus:

Myspys!
         
Tagliatelle med kronärtskockor och salamikrisp (inklusive svart tapenade som David nu lärt sig vad det är)


Lämnade sedan av David 08.30 söndag morgon, för en veckas vinterutbildning i fjällen med skolan, så på söndag är det min tur att stå för servicen. Tilldess passar jag på att njuta av skidåkning på Lugnet och lite avkoppling i Smedjebacken och förhoppningsvis kommer jag att kunna trappa upp löpningen så smått - utan bakslag i vaden. Säsongen närmar sig och det skulle vara roligt att kunna följa den plan jag från början satte upp. Om inte så blir fallet är det dock ingen fara för planer är till för att redigeras och jag jobbar med flexibilitet för att nå bästa möjliga resultat!

I fredags lämnade jag ett snöklätt Falun, där närmast idealiska skidförhållanden och fysträningsförutsättningar fanns. För en vecka framåt skulle jag istället befinna mig i 15-20 gradig värme, och njuta av teknikträning på barmark i Praia de Mira, men ett hjärnsläpp omkullkastade planerna och jag ägnar mig mest åt att tygla mitt tålamod och svälja besvikelsen.

"Är huvudet dumt får kroppen lida" brukar jag skämtsamt dra till med efter ett mindre bra lopp med många extra löpmeter men den här gången stämmer det på ett sätt som gör det lätt att hålla sig för skratt. Efter att ha tränat disciplinerat och förnuftigt, och vilat från löpningen sedan terränglöpningen 2 feb, åkte jag till Portugal med förhoppningen att kunna springa ett teknikpass om dagen och komma hem med ett fint tekniskt självförtroende och en utvilad kropp i bagaget. Med endast två träningsdagar kvar, to+fre, har jag skrapat ihop ETT riktigt bra kartpass och betydligt fler med fel fokus. Vi inledde med WRE-tävlingar och jag hade ca 15 min på mig till start när jag anlände direkt från flyget till TC. Värmde upp och gick i tanken igenom dagens taktik: ?ta mig tid att komma in i loppet? och på väg till första kontrollen var det främst det gröna som jag analyserade och skapade mig en känsla för vad som skulle undvikas respektive inte. Hade även bestämt innan start att jag inte "tävlade" utan lät tekniken bestämma farten och vid minsta smärtsignal i vänster vad skulle jag kliva av. Perfekt lyckades jag inte genomföra loppet men de 3-4 misstag som uppstod, längs den 4,6 km långa bana med 18 kontroller, löste jag snabbt och för att vara säsongens första riktiga tekniklopp är jag nöjd. Linnea Gustafsson från Visborgs OK var 8s snabbare men jag hade dagens andra bästa tid. Eftermiddag/kväll ägnades åt att komma till ro på hotellet och ta igen mig efter resan (steg ju upp 04.40 svensk tid och hade dessutom dragit tillbaka klockan 1h).

Den svarta dagen
Söndagen bjöd på WRE långdistans men för min del var det ett lugnare teknikpass planerat. Startade på min starttid och de tre första kontrollerna satt klockrent men till fjärde lyckades jag trassla ihop det mesta och skuttade runt på måfå i ett stort grönområde ca 7min för länge. Fortsatte runt banan men kom inte riktigt in i kartan utan sicksackade bland buskar och snår på måfå och det gav resultat därefter. Ida Johansson från Mora måste undrat vad jag höll på med och hade jag i efterhand kunnat se till att jag bara avbröt och gick hem skulle jag välja det alternativet utan tvekan. Nu fortsatte jag ändå joggandes runt och efter 10:e kontrollen gick det tekniskt bra. Tiden hade dock runnit iväg och med ca 2 km kvar av banan strejkade vaden och jag fick promenera sista biten.Tyvärr hade belastningen i såväl tid som underlag blivit alldeles för stor och därmed försvann resten av veckans träning också....

Inte planerat men ibland får man vara flexibel

Jag förstår att andra kan se det som föga förvånande att mitt upplägg inte skulle hålla och jag ger all tillåtelse till suckar, huvudskakningar, menande blickar, himlande med ögonen och andra tänkbara reaktioner, men ni ska veta att jag är ganska bra på att vara hård mot mig själv och i detta nu är det den besvikelsen som jag koncentrerar mig på att bekämpa. Skulle ni vilja stötta mig trots dumdristighet görs det bäst genom ett extra leende. Dagen till ära kan ett hjärtligt sådant vara på sin plats

Räddaren i nöden

Stefan Hüsler heter min räddande ängel härnere och hans racercykel gav mig ett fint pass mitt i bedrövelsen. 58,2km på ca 2,5h fick mig på betydligt bättre humör och imorgon skall jag ut en gång till. Tror bestämt att det kan bli ett inköp av en landsvägscykel till våren för upplevelsen är bra mycket bättre än när jag maler väg med min MTB hemma! Styrketräning har jag också fått en hög dos av härnere och innan hemfärden är det fjärde passet inplanerat. Igår var vi upe i bergen och där kunde jag och Erik Holmberg underhålla barnen med våra hopp och skutt kring en trädstam vid vårt lilla "TC" medan övriga sprang långdistansbanan från POM 2007.

Vattenflaskan kan fungera som vikt också!

Erik gör fällkniven

Eftermiddagen bjöd på teknisk kontrollplock och jag gav mig ut på den men när man lägger mer kraft och energi på vart fötterna skall placeras är det inte lätt att hitta flytet i kartläsningen. Ibland tror jag att det kan vara bäst att fly och strunta i att utvärdera vissa pass. Det blev iaf lite skogspromenad med fina vyer ;-)

Avslutande kartjogg innan skidåkning tar över (???)
De två sista dagarna har jag nu förhoppning om att kunna falla framåt och låta steget övergå i lätt jogg och därmed öka kvaliteten på teknikpassen. Kartpromenader är inte att förringa som träning, tvärtom har jag fått flertalet aha-upplevelser att ta med hem, men till nästa gång skall jag lägga in dem frivilligt innan olyckan är framme.... David, som var smart nog att stanna hemma och skjuta lite på sin lägerpremiär, rapporterar om fina skidspår och jag räknar med att få en fin fysträningsvecka på hemmaplan efter denna "återhämtnings- och må-bra-period" i värmen. Lite komiskt att David faktiskt gått om mig i löpkvor sista veckorna men som jag också brukar säga: "Inget ont som inte för något gott med sig"! och det är verkligen roligt att det ljusnar för hans del efter allt alternativträningsslit som han har gjort.

Då min vad sakta men säkert blir bättre men att jag ändå valt att lyda massören Fredrik Stenes råd om alternativträning fram till fredag blev det igår ett styrkepass i hallen istället för den tänkta Tunaträningen. Efter passet åkte jag och David hem till Matildas nya lägenhet för att få lite ärtsoppa och pannkaka till kvällsmat men precis innan vi klev in, klockan 18.50, fick jag ett telefonsamtal som ändrade planerna helt....

- Hej Lena, det här är från Dopingkommissionen. Vi är i Skräddarbacksstugan, vart är du?

Insåg snabbt att jag gått direkt från skolan till hallen men att det i min vistelserapport stod att jag skulle träna i Borlänge. Det var bara att säga som det var, att min vad hade påverkat träningsplanen och att jag inte haft en tanke på att gå in i datorn och ändra det denna dag. Nåja, ingen större fara skedd då de kunde fortsätta hem till mig och ta provet där istället. Laddade upp med lite kaffe och några bitar från gårdagens bullbak som kompensation!

Jag är inte direkt känd för att dricka överdrivet mycket och därmed kan urinprovet ta sin tid efter att jag tränat/tävlat och det kunde blivit en lång kväll...MEN jag sänder ett tack till den tjej som ockuperade toaletten i hallen så länge att jag gav upp och bestämde mig för att hålla mig hela vägen hem och därmed kunde jag kissa direkt :-)

Fick mig en tankeställare kring det här med vistelserapporteringen iaf. Jag har förökt vara noggrann och inte bara skrivit att jag är hemma i stort sett varje kväll mellan 23.00 och 07.00 men så här i efterhand hade ju det varit bättre. Jag hade som sagt ingen tanke på att mina "i-sista-minuten-ändrade-planer" skulle föregås av ett besök vid internet men hädanefter skall jag försöka ha bättre koll på vad jag anger dag för dag. Det är ju bra att tester görs men fortfarande finns vissa brister i systemet och ett mobilt bredband på en handdator eller till mobilen blir ju nästan ett måste om varje liten ändring skall hinnas med.

Vill man komma ner på jorden och inse att man inte är mer än en medelmåtta bland sydeuropeiska terränglöpare så är det bara att åka ner och möta dem. Det var ju inga pinnsmala kenyanskor som trängdes i "calling area" men snabba var de ändå. Enhetlig klubbdräkt var det som gällde och jag var inte den som sade emot när löparlinnet föreslogs framför bikinitopen men jag insåg snart att den hade stått sig bland de mer vältäckande plaggen i fältet. Trodde inte mina ögon när folk började klä av sig och stå i gamla modeller av helbaddräkter och bikinitrosor som knappt täckte halva baken innan de började springa! Citerar Lasse Andersson: "springtrosorna var snarare stringtrosor"!!!


Första insatsen i Hässelbydräkten och som vanligt ivrigt gestikulerande samt allmänt flummig på bild!

Nåväl, min insats var ändå helt ok men det krävs lite mer träning för att hitta ett bra tempo som optimerar loppet. Startade nog lite väl hårt men fick på detta sätt en ganska bra position i det 80-talet stora startfältet och jag höll sedan ihop loppet bra. I vårt gäng var Lisa Blommé lite vassare än övriga och hon gick ifrån oss efter halva loppet och slutade på en fin 26:e plats.  25s efter henne spurtade Isabella Andersson, Anna von Schenck och jag om lite högre placeringar och tyvärr fick jag ge mig strax före mållinjen och vi blev i nämnd ordning 36:a, 37:a och 39:a. (Även Magdalena sprang och slutade 54:a men det var bara 4 st som räknades in i laget.) Roligt med så jämn fight och ganska smidigt för de svenska supportrarna som helt enkelt kunde köra med "Heja Hässelby" när vi rusade förbi ;-). En och annan orienterare fanns på plats efter att själva ha genomfört en etapp i POM (Portugal O-Meeting) strax innan, bland annat legendaren P-O Bengtsson med sällskap. Roligt även att världsrekordhållaren för damer 50 år, Jutta, supportade oss ivrigt längs med banan. Damresultat


Lite startbilder


Ute på sista varvet, Anna i tät före Isabella och jag en bit bakom

I herrklassen ställde Hälle IF upp med 3 orienterare; Emil Wingstedt, Erik Öhlund och Mattias "Halden" Karlsson och då Mustafa tvingades kasta in handduken pga. hälsenekänning räknades samtliga i lagtävlingen. Emil imponerade med en bra tid och såg inte ut att i första hand ha en annan huvudsport (även om han antydde att vaderna signalerade lite om det efter loppet!). Herresultat Ännu en orienterare fanns ju på plats och det är med stor glädje som jag rapporterar att Erik Johansson sprang in på en imponerande 2:a plats i juniorklassen. Det var t.o.m. så att Gärderud höjde på ögonbrynen och undrade om det verkligen var en orienterare!


Damlaget fr.v. Isabella, Magdalena, Kicki (coach/reserv), Anna, jag, Lisa


Juniorgrabbarna (Erik näst längst till höger)

Helgen var intensiv och jag tillbringade fler timmar på väg till och från Portugal än jag hann vara där. Såg i stort sett inte mer än matsalarna på hotellet, mitt rum, några meter mellan lobbyn och bussen samt tävlingsplatsen och flygplatsen. Lämnade Falun i fredags förmiddag 10.32 och anlände till hotellet 01.00 lokal tid. Lämnade sedan hotellet 04.00 söndag morgon, lokal tid, och var tillbaka i Falun vid 20.30. (Hässelby rapporterar om resan och Eriks lopp här.) Hann faktiskt med ett gympass på Arlanda så lite träning blev det. Dock har jag en krånglande vad så det blir att vänta med den specifika löpträningen ett tag till. Än är det ju inte badklädesväder.....;-]