lenaeliasson

Vad är väl en ol-bana längs skogsdungar med åker- och gräslöpning vid slottet däremellan? Tråkig och dötrist..och tråkig...och alldeles..alldeles underbar!  Nu var det till och med så att banorna och terrängen var helt ok, men som ofta inför tiomila går snacket om att man bara koncentrerar sig på arenan och att banorna blir lidande, och även om banan hade varit av ett sämre slag så kan jag konstatera att möjligheten att få mötas av sina lagkamrater och tillsammans springa uppför slottsträdgårdens gräsytor iaf var en underbar upplevelse under gårdagen och trots att kungen inte stannade kvar så fick jag ett mottagande värdigt kungligheter.

En laginsats med toppad avslutning
En kedja är inte starkare än sin svagaste länk och om fem sträckor skall löpas kan man inte enbart förlita sig till 3 VM-löpare. Det var många lag som mönstrade löpare med VM-erfarenheter i bagaget men även lag med idel löpare strax därunder är otroligt slagkraftiga i dessa sammanhang. Att Emma och jag skulle ta ett större ansvar för slutplaceringen var vi väl medvetna om men vi hade båda räknat med en något mindre marginal än 8 minuter efter 3 sträckor. Detta tidstapp berodde dock inte på att en enskild löpare gjort en "katastrofmiss" utan var helt enkelt resultatet av ok insatser men med en sämre dagsform än önskat. Emma visade en stark vilja till att förbättra vår slutplacering och med ett kanonlopp på fjärdesträckan kunde hon avancera från 31:a till 12:a och halvera avståndet till täten. Jag sporrades verkligen av att se henne kämpa så hårt för varje sekund på upploppet men även om min sträcka var dryga kilometern längre vågade jag inte riktigt hoppas på mer än en fight om tredjeplatsen. Forsberg & Co var inte sena med att annonsera att jag var i storform och minsann "borde" ha chansen att fightas i toppen men jag valde att se det som en fördel för mig genom att de istället satte pressen på mina framförlöpande konkurrenter.

Redan efter långsträckan till första kontrollen hade jag hämtat in 5-7 lag och jag fortsatte offensivt med att vara skärpt på kortsträckorna och löpa ut på långsträckorna. Det var skönt att ligga i tät och få göra mitt och jag har förstått att min taktik drog ut fältet en aning. Ner mot varvningen skymtade jag några ryggar framför men jag vågade knappt tro att det var samma sträcka. Förstod snart att jag faktiskt börjde få kontakt med absoluta täten och det var nästan läskigt för benen började känna av den hårda öppningsfarten. Genom att sköta orienteringen kom jag så småningom ända upp i tät och då jag märkte att jag faktiskt var stark tog jag chansen att få en lucka innan den avslutande långspurten. Utan att vända mig om anade jag att det skulle gå vägen men efter lite trassel i grönt strax innan sista skärmen kändes det bäst att bara spurta på hela vägen fram. Först när jag gick över bron och "lättade" nerför backen med hela laggänget framför mig förstod jag att det var klart och det var ett nöje att korsa mållinjen tillsammans.



14s blev marginalen bakåt och jag ser det som ett resultat av följande:  starka kämparinsatser för att hålla nere tidstappet av inledande Lena Gillgren och Anna Mårsell + återigen en insats nära toppen av sin nuvarande förmåga av Juliette Solard + optimerade insatser av Emma Engstrand och mig själv, MEN också stolpe in genom att andra lag inte fick till sina lopp rakt igenom. Många små detaljer blir till en helhet och den här gången lyckades vi kämpa tillsammans hela vägen fram, ivrigt påhejjade av ett stort supportergäng som skall ha stort TACK.

Nyckeln till framgång ligger i förberedelser
Efter Tjeckien var jag trött mentalt och då jag tidigare signalerat till klubben att jag kunde behöva ett brejk med egen uppladdning inför 10-mila kunde jag lugnt avstå Stigtomta. Fysisk grundträning, återhämtning för löpmuskulaturen samt mental avslappning stod på önskelistan och jag lyckades hitta alltsammans i kombination med solsken och 1m snö! Fre-sö i Idre Fjäll med skarskidåkning uppe vid Nipfjället och sollapande mot stugväggen i april är verkligen något jag rekommenderar för den som vill bort från en stressig vardag eller bara har lite tid över.


Höjdpunkten för mig var söndagens morgontur :

På med skidorna vid Västbacken och via stadion ut på myren - rakt västerut och korsa bilvägen vid avtaget in mot Idre Fjäll - skaråkning nedanför Himmeråsen men ovanför Bursjöspåret - kliver på Bursjön där Bursjöspåret svänger av och skejtar bort till sjöns västra kant - sneddar norrut genom skogen upp till Nipfjället - rundar Nipfjället på vänstra sidan med skråpassering strax ovanför umelandsstugan och när vi sedan följt leden en bit avslutar vi med utförskörning ner mot Nipfjällsparkeringen där det blir fikastund. Det är även fint att promenera längs trollvägen, vilket Davids mormor Karin provade.

Framåt
Jag och Anna-Lena följde herrstafettens inledning och avslutning via webben och kvällen lär bli lugn i soffan hemma hos Anderssons. Kanske inkluderas även lite kartstudier om David och Marcus fått med sig sina kartor från nattens respektive morgonens insatser. Verkligen kul att David gav besked om en stadigt uppåtgående formkurva för såväl fot som ork, då han navigerade snabbast på sistasträckan. (bortse från de 24 första omsträckslöparna)

1 maj Sprint-SM
3-4 maj Terräng-SM
4-8 maj Åhus landslagsläger samt EM-samling
(period med grundträning och förberedelse för EM)
25 maj - 1 juni EM

VM-förberedelser
Mitt allra första landlsagsläger var faktiskt i Tjeckien då jag 19 år gammal fick följa med på förberedelse för JVM i Nove Mesto. Truppen var stor (15+15) och jag trodde inte då att jag den sommaren skulle vara med i truppen för att springa ett internationellt mästerskap. Resultatet blev därefter och jag landade runt 20:e plats på kortdistansen och betydkligt längre ner på lången. Stafetten gick bra då men tyvärr var Kajsa Nilsson sjuk så jag och Lina Bäckström hade ingen avslutare när vi efter två sträckor växlade samtidigt som det svenska förstalaget, vilka blev silvermedaljöser. När jag nu åter var på plats i Tjeckien kunde jag iaf konstatera att jag lärt mig en del på vägen och det är med betydligt större målmedvetenhet som jag nu tränar inför sommarens VM.


Foto: Thomas Carlsson

Sprinten har blivit min melodi
Den här gången camperade vi i Prostejev, den stad där kvalet för VM sprint skall gå i sommar. Passade då bra att springa lite sprint och i torsdags körde vi kval på förmiddagen och använde arrangörernas prolog som final på eftermiddagen. För mig var det en bra check av mina rutiner och allt fungerade både förmiddag och eftermiddag. Banorna var av olika karaktär och egentligen skulle jag väl tro att man skulle vänt på ordningen för dem för att få det så VM-likt som möjligt. Brno bjöd på riktigt trixig stad med många svåra vägval och jag höll mig konsekvent till att "säkerhetsköra", vilket ledde till en bra tid men tidstapp på 4-5 då jag inte hittat gränderna på kartan utan drog runt vänster.

Karta kval torsdag 10/4 (har tyvärr problem med kameran men ni ser nog vad jag menar med trixig på mitten)





Själva "finalen" denna dag var alltså prolog i Moravian Open Championships och de flesta topplöpare från nationerna på plats deltog. Banan var enkel men krävde att jag pushade mig att hålla fart hela tiden och det är att hålla denna höga fart, samtidigt som orienteringen skall behärskas, som är svårigheten. Ett avslutande terrängskifte tror jag fällde avgörandet för många denna dag men jag höll mig konsekvent till min "avprickartaktik" och kunde plocka kontrollerna utan svårigheter. Vann loppet knappt före Hausken och sedan var det ett större tidshopp till Emma Engstrand och Heli Jukkolas delade tredjeplats. (splits) Ett fint besked för mig att ta med mig till sommarens prövningar i Tjeckien och det är verkligen skönt att känna att sprinten börjar sätta sig i ryggraden!

Karta final torsdag 10/4


Sprintmästare i Moravian Open, fredag 11/4
Det officiella sprintloppet i Moravian Open Championships hade vi i svenska laget valt bort men efter att arrangören bett om att få med några av våra löpare så tog jag chansen att få ännu en bra check av mina rutiner. Det kan ibland vara bra att öva koncentrationen även med lite stummare ben och i den inledande flacka och mycket riktningskrävande skogen krävdes full skärpa hela tiden. Att arrangören specialiserat sig på att placera kontrollerna nere i groparna ökade på utmaningen ytterligare och det var faktiskt dessa kontroller som fick mig lite ur balans.

Karta fredag eftermiddag (har inte hittat på den i packningen än men vi hade liknande avslutning som herrarna men lite kortare i skogen i början)

Mitt lopp:
Klockren inledning med sträcksegrar på de 4 första kontrollerna men efter tvekan vid både 5:e och 8:e (8:e resp. 10:e på herrbanan) rubbades framförhållningen något och jag hade ett sämre parti på banan. Vid den till synes lätta 10:e kontrollen (12:e för herrarna) slarvade jag och sprang rakt fram till statyn (krysset) och blev förvånad när ingen kontroll syntes. Såg då en skärm vid ett träd och förstod mitt misstag men i stressen glömde jag allt vad jag bestämt mig för till 11:e (13:e för herrarna) och tolkade nu strecket som att jag var tvungen att springa på vänster sida om ån. Det var naturligtvis bättre att springa på vägen på höger sida men det var ingen idé att vända så jag fick helt enkelt bara slugga mig fram i det smågröna. Det gick inte så mycket långsammare men min uppmärksamhet lades till att försäkra mig om att jag skulle få passera ån längst fram utan att riskera diskning. Framförhållningen på resten av banan lades alltså på is och det kändes ryckigt och stressat flera sträckor framåt. Inga misstag dock och jag pressade på i en bra fart så det höll hela vägen in i mål. Flertalet topplöpare stod över sprinten till förmån för morgondagens långdistans men jag kan ändå se att jag än en gång presterat ett bra sprintlopp och att de misstag jag gör är relativt små. Som mest tappade jag 7s på en sträcka (snett ut från 8:e) och totalt sett var jag 33 s från att vinna alla sträckor. (Splits)

Arrangemanget var trevligt och arrangörerna hade fixat dit en orkester som spelade, varvat med speakern Anders Vestergårds rapporter från publikkontroll och målgångar. Mycket uppskattat från en godisråtta som jag var förstås kakbuffén i anslutning till utstämplingen ;-)


Fartfylld långdistans utan utrymme för misstag, lördag 12/4
Redan vid ankomst till TC kunde jag konstatera att de tidigt startande redan krossat den tippade tiden och gått under timman på 9,6km. Lite besviken blev jag först, med tanke på att det inte är ofta man får chansen till en fullängdsbana, men med flera sprintlopp i benen var det samtidigt ganska passande för mig. Jag höll mig till en konsekvenstaktik och gjorde medvetet en säkerhetssväng till 1:a kontrollen för att komma in i loppet. Efter att ha konstaterat att det inte bjöds på några avgörande vägval blev taktiken i fortsättningen att optimera varje sträcka och jobba på att hålla farten uppe. Jag var dock noggrann med att inte slarva vid kontrolltagningen för där kunde man lätt lägga bort sekundrar som sedan var svåra att hämta in. Avslutningen var enkel men ändå knixig och ganska svårläst efter att allt varit tydligt och "luftigt" innan så jag saktade medvetet ner lite för att få kontrollerna bra och behålla flytet. Splits




Avslutande stafett med lite nerver
Very hilly var beskrivningen av vad som väntade oss på stafetten och jag var lite orolig för hur kroppen skulle orka. Bestämde mig dock för att fortsätta på min linje med fokus teknik och se hur det skulle räcka. Annika Billstam inledde stabilt men hade gjort något misstag och marginalen var ca 2,5min till ledande Tjeckien. Lina P i andralaget hade växlat strax baom Radka Brozkova och däremellen fanns alla "favoriter" med. Emma Engstrand passerade varvningen som 2:a lag, dryga 1,5min efter Linné/Sävedalens Lina Bäckström och knappa minuten efter Emma radade Norge, Finland och Tjeckien upp sig. Jag förberedde mig på att gå ut som 2:a men under den korta avslutningsslingan runt slottet hade Emma lite problem och passerades av Norge och klungan bakom var närmare, dock visste jag inte hur nära utan koncentrerade mig på Hausken framför.
Emma Andersson dök upp redan på väg mot tvåan och jag hade då koll på läget. Efter 5 kontroller var jag nästan ifatt Hausken men jag behövde inte fundera länge över vilken taktik jag skulle ha när hon plötsligt vek av alldeles för mycket åt höger jämfört med vad jag ville. Jag plockade då min kontroll och fortsatte snabbt mot nästa och efter det har jag inte sett någon. Det var svårt att inte vända sig om i klättringen upp mot 8:e.


(Karta från Ingunn Fristads blogg)

Kände mig stark vid varvningen och hörde då inga hejjarop på bakomvarande lag så jag antog att marginalen var betryggande och jag kunde lugnt plocka de sista kontrollerna. Upp i sista backen mot borgen kom tröttheten och kroppen kändes tung men det försvann snabbt när jag möttes av laget vid sista kontrollen. Fick lite mersmak av mästerskapsstafetter och kanske kan det bli någon mer av det slaget framöver. Har hittills inte sprungit i ett svenskt förstalag så det var debut här i det lilla men charmiga Moravian open Championships.