NEJ till VM men ändå Tjeckienresa




5 veckor har nu gått sedan jag drabbades av subarachniodalblödning och även om återhämtningen gått ganska fort så säger läkarna nej till ett VM-deltagande för min del. Egentligen är jag nu friskförklarad men då det inte finns forskning kring rehabiliteringstid av 27-åriga elitidrottare så vill man ändå avvakta lite längre. Min kropp svarar bra på den träning jag nu bedriver, vilket inte är självklart i liknande fall utan en längre trötthetsperiod brukar infinna sig, men det är inte enbart den fysiska delen som värderas utan även den psykiska anspänning som ett VM medför. Jag känner inte att jag kan gå emot det medicinska kunnande som andra besitter utan får helt enkelt acceptera att det kommer fler chanser framöver.


Läs mer på www.andersson-eliasson.com


David sparkade igång "oss" i EM!

EM medelkval avklarat med mersmak, vardagsmotion i olika former och full frys hos familjen Andersson...

Läs mer på www.andersson-eliasson.com

SM-guld i "favoritdistansen"!?!

image199
Foto: Aapo Laiho

Hörde på radion att man skall ägna 1:a maj åt något man verkligen vill göra och vad passar väl bättre än att vinna SM i sprint? ;-)

Enkelt men ändå svårigheter
Sprint är diciplinen där kontrollerna skall vara relativt enkla och synligt placerade men med svårigheten att hitta snabbaste och bästa vägen mellan dem som komplement. Jag uppfattade såväl kval som finalbanan på detta sätt men svårigheten låg kanske mer i att hålla tillräckligt hög fart, samtidigt som misstag undveks, jämfört med att välja rätt vägval. I det rutsystem som Mariestad centrum bjöd på blev vägvalen likvärdiga men ett snabbt beslut och därefter genomförande gav eventuella sekundvinster gentemot konkurrenterna. Jag gjorde dock ett misstag då jag sprang vänster runt husen till 5:e kontrollen i finalen och det resulterade i 7s tapp. På långsträckan tillbaka mot arenan valde jag vänster bro men jag tror faktiskt att höger kan ge någon sekund till godo. Farten var för min del hög denna dag och det räckte tillslut ändå till seger. Jag är mycket nöjd med att än en gång behärska sprintgenonmförandet och att tagga till lite extra till finalen.

Kval med kvalkänsla
Efter målgång i kvalet var jag något bekymrad över dagsformen. Dels hade jag gjort ett litet misstag, och feltolkat en häck som förbjuden då den inte var det, men även benen var tyngre än väntat och jag hade en liten känning i min vad. Timmarna mellan kval och final ägnades åt grubblerier kring vadens status men då jag kommit fram till att vrickskydden klämde ihop vaden och att det kändes bra utan dem så packade jag helt enkelt ner dem i väskan och plockade fram tejprullen istället. Det fick helt enkelt vara värt att dra på sig lite tejpsårsskav. Att jag var efter i kvalet försökte jag tänka bort men det är inte helt enkelt att innerst inne våga tro på att man har mer att ge när man tyckt att man försökt springa på. Mönstret gick dock att känna igen från tidigare kval jag sprungit och jag tror att jag lärt mig att skapa ett kvaltänkande med genomförandet i något lägre fart och med lite högre teknisk säkerhet, såsom dubbelcheck av riktning och passerade föremål där det behövs. 

Wii och Terräng-SM
Har hälsat på hos brorsan i Jönköping to-fre och blev introducerad i Wii-sport, vilket var det första tv-spel som jag faktiskt kan tänka mig ge en investeringstanke. Började med att spöa honom i bowling med 172-168 men därefter blev det stryk i både tennis, boxning och golf. Lyckades programmera golfsvingen åt fel håll så där finns en del utrymme för förbättring direkt ;-)
Styr nu bilen mot Växjö och terräng-SM och det är helt utan förväntningar som jag imorgon ställer mig på startlinjen. Tyvärr verkar löparna behöva sovmorgon så det blir en lång väntan på starten men då får jag passa på att följa Ulricehamns-striden under tiden. Lycka till David (om du springer)!

Som en bal på slottet

Vad är väl en ol-bana längs skogsdungar med åker- och gräslöpning vid slottet däremellan? Tråkig och dötrist..och tråkig...och alldeles..alldeles underbar!  Nu var det till och med så att banorna och terrängen var helt ok, men som ofta inför tiomila går snacket om att man bara koncentrerar sig på arenan och att banorna blir lidande, och även om banan hade varit av ett sämre slag så kan jag konstatera att möjligheten att få mötas av sina lagkamrater och tillsammans springa uppför slottsträdgårdens gräsytor iaf var en underbar upplevelse under gårdagen och trots att kungen inte stannade kvar så fick jag ett mottagande värdigt kungligheter.

En laginsats med toppad avslutning
En kedja är inte starkare än sin svagaste länk och om fem sträckor skall löpas kan man inte enbart förlita sig till 3 VM-löpare. Det var många lag som mönstrade löpare med VM-erfarenheter i bagaget men även lag med idel löpare strax därunder är otroligt slagkraftiga i dessa sammanhang. Att Emma och jag skulle ta ett större ansvar för slutplaceringen var vi väl medvetna om men vi hade båda räknat med en något mindre marginal än 8 minuter efter 3 sträckor. Detta tidstapp berodde dock inte på att en enskild löpare gjort en "katastrofmiss" utan var helt enkelt resultatet av ok insatser men med en sämre dagsform än önskat. Emma visade en stark vilja till att förbättra vår slutplacering och med ett kanonlopp på fjärdesträckan kunde hon avancera från 31:a till 12:a och halvera avståndet till täten. Jag sporrades verkligen av att se henne kämpa så hårt för varje sekund på upploppet men även om min sträcka var dryga kilometern längre vågade jag inte riktigt hoppas på mer än en fight om tredjeplatsen. Forsberg & Co var inte sena med att annonsera att jag var i storform och minsann "borde" ha chansen att fightas i toppen men jag valde att se det som en fördel för mig genom att de istället satte pressen på mina framförlöpande konkurrenter.

Redan efter långsträckan till första kontrollen hade jag hämtat in 5-7 lag och jag fortsatte offensivt med att vara skärpt på kortsträckorna och löpa ut på långsträckorna. Det var skönt att ligga i tät och få göra mitt och jag har förstått att min taktik drog ut fältet en aning. Ner mot varvningen skymtade jag några ryggar framför men jag vågade knappt tro att det var samma sträcka. Förstod snart att jag faktiskt börjde få kontakt med absoluta täten och det var nästan läskigt för benen började känna av den hårda öppningsfarten. Genom att sköta orienteringen kom jag så småningom ända upp i tät och då jag märkte att jag faktiskt var stark tog jag chansen att få en lucka innan den avslutande långspurten. Utan att vända mig om anade jag att det skulle gå vägen men efter lite trassel i grönt strax innan sista skärmen kändes det bäst att bara spurta på hela vägen fram. Först när jag gick över bron och "lättade" nerför backen med hela laggänget framför mig förstod jag att det var klart och det var ett nöje att korsa mållinjen tillsammans.

image194

14s blev marginalen bakåt och jag ser det som ett resultat av följande:  starka kämparinsatser för att hålla nere tidstappet av inledande Lena Gillgren och Anna Mårsell + återigen en insats nära toppen av sin nuvarande förmåga av Juliette Solard + optimerade insatser av Emma Engstrand och mig själv, MEN också stolpe in genom att andra lag inte fick till sina lopp rakt igenom. Många små detaljer blir till en helhet och den här gången lyckades vi kämpa tillsammans hela vägen fram, ivrigt påhejjade av ett stort supportergäng som skall ha stort TACK.

Nyckeln till framgång ligger i förberedelser
Efter Tjeckien var jag trött mentalt och då jag tidigare signalerat till klubben att jag kunde behöva ett brejk med egen uppladdning inför 10-mila kunde jag lugnt avstå Stigtomta. Fysisk grundträning, återhämtning för löpmuskulaturen samt mental avslappning stod på önskelistan och jag lyckades hitta alltsammans i kombination med solsken och 1m snö! Fre-sö i Idre Fjäll med skarskidåkning uppe vid Nipfjället och sollapande mot stugväggen i april är verkligen något jag rekommenderar för den som vill bort från en stressig vardag eller bara har lite tid över.
image195

Höjdpunkten för mig var söndagens morgontur :
image193
På med skidorna vid Västbacken och via stadion ut på myren - rakt västerut och korsa bilvägen vid avtaget in mot Idre Fjäll - skaråkning nedanför Himmeråsen men ovanför Bursjöspåret - kliver på Bursjön där Bursjöspåret svänger av och skejtar bort till sjöns västra kant - sneddar norrut genom skogen upp till Nipfjället - rundar Nipfjället på vänstra sidan med skråpassering strax ovanför umelandsstugan och när vi sedan följt leden en bit avslutar vi med utförskörning ner mot Nipfjällsparkeringen där det blir fikastund. Det är även fint att promenera längs trollvägen, vilket Davids mormor Karin provade.

Framåt
Jag och Anna-Lena följde herrstafettens inledning och avslutning via webben och kvällen lär bli lugn i soffan hemma hos Anderssons. Kanske inkluderas även lite kartstudier om David och Marcus fått med sig sina kartor från nattens respektive morgonens insatser. Verkligen kul att David gav besked om en stadigt uppåtgående formkurva för såväl fot som ork, då han navigerade snabbast på sistasträckan. (bortse från de 24 första omsträckslöparna)

1 maj Sprint-SM
3-4 maj Terräng-SM
4-8 maj Åhus landslagsläger samt EM-samling
(period med grundträning och förberedelse för EM)
25 maj - 1 juni EM


4*100% i pre-WOC (Moravian Open Championships)

VM-förberedelser
Mitt allra första landlsagsläger var faktiskt i Tjeckien då jag 19 år gammal fick följa med på förberedelse för JVM i Nove Mesto. Truppen var stor (15+15) och jag trodde inte då att jag den sommaren skulle vara med i truppen för att springa ett internationellt mästerskap. Resultatet blev därefter och jag landade runt 20:e plats på kortdistansen och betydkligt längre ner på lången. Stafetten gick bra då men tyvärr var Kajsa Nilsson sjuk så jag och Lina Bäckström hade ingen avslutare när vi efter två sträckor växlade samtidigt som det svenska förstalaget, vilka blev silvermedaljöser. När jag nu åter var på plats i Tjeckien kunde jag iaf konstatera att jag lärt mig en del på vägen och det är med betydligt större målmedvetenhet som jag nu tränar inför sommarens VM.

image180
Foto: Thomas Carlsson

Sprinten har blivit min melodi

Den här gången camperade vi i Prostejev, den stad där kvalet för VM sprint skall gå i sommar. Passade då bra att springa lite sprint och i torsdags körde vi kval på förmiddagen och använde arrangörernas prolog som final på eftermiddagen. För mig var det en bra check av mina rutiner och allt fungerade både förmiddag och eftermiddag. Banorna var av olika karaktär och egentligen skulle jag väl tro att man skulle vänt på ordningen för dem för att få det så VM-likt som möjligt. Brno bjöd på riktigt trixig stad med många svåra vägval och jag höll mig konsekvent till att "säkerhetsköra", vilket ledde till en bra tid men tidstapp på 4-5 då jag inte hittat gränderna på kartan utan drog runt vänster.

Karta kval torsdag 10/4 (har tyvärr problem med kameran men ni ser nog vad jag menar med trixig på mitten)251413-188
251413-191
251413-190
251413-187


Själva "finalen" denna dag var alltså prolog i Moravian Open Championships och de flesta topplöpare från nationerna på plats deltog. Banan var enkel men krävde att jag pushade mig att hålla fart hela tiden och det är att hålla denna höga fart, samtidigt som orienteringen skall behärskas, som är svårigheten. Ett avslutande terrängskifte tror jag fällde avgörandet för många denna dag men jag höll mig konsekvent till min "avprickartaktik" och kunde plocka kontrollerna utan svårigheter. Vann loppet knappt före Hausken och sedan var det ett större tidshopp till Emma Engstrand och Heli Jukkolas delade tredjeplats. (splits) Ett fint besked för mig att ta med mig till sommarens prövningar i Tjeckien och det är verkligen skönt att känna att sprinten börjar sätta sig i ryggraden!

Karta final torsdag 10/4
image181

Sprintmästare i Moravian Open, fredag 11/4
Det officiella sprintloppet i Moravian Open Championships hade vi i svenska laget valt bort men efter att arrangören bett om att få med några av våra löpare så tog jag chansen att få ännu en bra check av mina rutiner. Det kan ibland vara bra att öva koncentrationen även med lite stummare ben och i den inledande flacka och mycket riktningskrävande skogen krävdes full skärpa hela tiden. Att arrangören specialiserat sig på att placera kontrollerna nere i groparna ökade på utmaningen ytterligare och det var faktiskt dessa kontroller som fick mig lite ur balans.

Karta fredag eftermiddag (har inte hittat på den i packningen än men vi hade liknande avslutning som herrarna men lite kortare i skogen i början)

Mitt lopp:
Klockren inledning med sträcksegrar på de 4 första kontrollerna men efter tvekan vid både 5:e och 8:e (8:e resp. 10:e på herrbanan) rubbades framförhållningen något och jag hade ett sämre parti på banan. Vid den till synes lätta 10:e kontrollen (12:e för herrarna) slarvade jag och sprang rakt fram till statyn (krysset) och blev förvånad när ingen kontroll syntes. Såg då en skärm vid ett träd och förstod mitt misstag men i stressen glömde jag allt vad jag bestämt mig för till 11:e (13:e för herrarna) och tolkade nu strecket som att jag var tvungen att springa på vänster sida om ån. Det var naturligtvis bättre att springa på vägen på höger sida men det var ingen idé att vända så jag fick helt enkelt bara slugga mig fram i det smågröna. Det gick inte så mycket långsammare men min uppmärksamhet lades till att försäkra mig om att jag skulle få passera ån längst fram utan att riskera diskning. Framförhållningen på resten av banan lades alltså på is och det kändes ryckigt och stressat flera sträckor framåt. Inga misstag dock och jag pressade på i en bra fart så det höll hela vägen in i mål. Flertalet topplöpare stod över sprinten till förmån för morgondagens långdistans men jag kan ändå se att jag än en gång presterat ett bra sprintlopp och att de misstag jag gör är relativt små. Som mest tappade jag 7s på en sträcka (snett ut från 8:e) och totalt sett var jag 33 s från att vinna alla sträckor. (Splits)

Arrangemanget var trevligt och arrangörerna hade fixat dit en orkester som spelade, varvat med speakern Anders Vestergårds rapporter från publikkontroll och målgångar. Mycket uppskattat från en godisråtta som jag var förstås kakbuffén i anslutning till utstämplingen ;-)


Fartfylld långdistans utan utrymme för misstag, lördag 12/4
Redan vid ankomst till TC kunde jag konstatera att de tidigt startande redan krossat den tippade tiden och gått under timman på 9,6km. Lite besviken blev jag först, med tanke på att det inte är ofta man får chansen till en fullängdsbana, men med flera sprintlopp i benen var det samtidigt ganska passande för mig. Jag höll mig till en konsekvenstaktik och gjorde medvetet en säkerhetssväng till 1:a kontrollen för att komma in i loppet. Efter att ha konstaterat att det inte bjöds på några avgörande vägval blev taktiken i fortsättningen att optimera varje sträcka och jobba på att hålla farten uppe. Jag var dock noggrann med att inte slarva vid kontrolltagningen för där kunde man lätt lägga bort sekundrar som sedan var svåra att hämta in. Avslutningen var enkel men ändå knixig och ganska svårläst efter att allt varit tydligt och "luftigt" innan så jag saktade medvetet ner lite för att få kontrollerna bra och behålla flytet. Splits

251413-186251413-185251413-183251413-184


Avslutande stafett med lite nerver
Very hilly var beskrivningen av vad som väntade oss på stafetten och jag var lite orolig för hur kroppen skulle orka. Bestämde mig dock för att fortsätta på min linje med fokus teknik och se hur det skulle räcka. Annika Billstam inledde stabilt men hade gjort något misstag och marginalen var ca 2,5min till ledande Tjeckien. Lina P i andralaget hade växlat strax baom Radka Brozkova och däremellen fanns alla "favoriter" med. Emma Engstrand passerade varvningen som 2:a lag, dryga 1,5min efter Linné/Sävedalens Lina Bäckström och knappa minuten efter Emma radade Norge, Finland och Tjeckien upp sig. Jag förberedde mig på att gå ut som 2:a men under den korta avslutningsslingan runt slottet hade Emma lite problem och passerades av Norge och klungan bakom var närmare, dock visste jag inte hur nära utan koncentrerade mig på Hausken framför.
Emma Andersson dök upp redan på väg mot tvåan och jag hade då koll på läget. Efter 5 kontroller var jag nästan ifatt Hausken men jag behövde inte fundera länge över vilken taktik jag skulle ha när hon plötsligt vek av alldeles för mycket åt höger jämfört med vad jag ville. Jag plockade då min kontroll och fortsatte snabbt mot nästa och efter det har jag inte sett någon. Det var svårt att inte vända sig om i klättringen upp mot 8:e.

image192
(Karta från Ingunn Fristads blogg)

Kände mig stark vid varvningen och hörde då inga hejjarop på bakomvarande lag så jag antog att marginalen var betryggande och jag kunde lugnt plocka de sista kontrollerna. Upp i sista backen mot borgen kom tröttheten och kroppen kändes tung men det försvann snabbt när jag möttes av laget vid sista kontrollen. Fick lite mersmak av mästerskapsstafetter och kanske kan det bli någon mer av det slaget framöver. Har hittills inte sprungit i ett svenskt förstalag så det var debut här i det lilla men charmiga Moravian open Championships.


Premiärseger i tävlingen som inte fanns

Jag är i fas med min planering och helgen bjöd på såväl godbitar som tankeställare. 2 st härligt genomförda sprintlopp och ett bevis på att "spiken" i ett kval inte behöver betyda att man är slagen på förhand - inte ens under extrema förhållanden som med spårsnö!


Från snö till snö

65 mil enkel resa hade vi i Tunabussen framför oss när vi på fredag morgon gav oss iväg söderut. Efter diverse väderprognoser med snövarning var nog de flesta inställda på att det inte skulle bli en sedvanlig barmarkspremiär, utan mer likt de förhållanden som Falun/Borlänge bjudit på senaste veckorna. Visst tvekade jag lite inför resan men då jag tidigt bestämt mig för att elitserien skall ingå i mitt säsongsupplägg så höll jag fast vid beslutet. Utsatta kontroller och välplanerade banor är för mig optimala träningsförutsättningar, och betydligt svårare att hitta till ett vanligt träningspass på hemmaplan, så dessa faktorer fick väga upp resdagarnas ev. slitage på kroppen. Det är ju faktiskt bra att träna även på detta och helgen bjöd ju på många situationer där jag kunde rannsaka min energifördelning på påverkbara respektive opåverkbara faktorer....


Träning och vitsippor

Jag hade egentligen velat åka ner redan på torsdagen för att hinna ut på en träningskarta men efter att ha ägnat en dryg timma åt att kolla olika resealternativ gav jag slutligen upp (mycket frustrerad) och beslöt mig för att åka minibuss med klubben på fredagen. Inget dåligt alternativ men det känns aldrig bra att bryta det upplägg man bestämt sig för passa bäst. Genom en kompromiss i avresetid öppnades dock möjligheten att hinna ut på karta i dagsljus och jag såg till att kartor skulle finnas att hämta i anslutning till Brunnsparken. Nu var det bara vädrets makter som kunde stoppa oss men hela resan flöt på bra och även en prisvärd lunch på IKEA i Jönköping hanns med (Viltfärsbiff med potatis och gräddsås för 25kr!!! Snåla smålänningar kan man lita på ;-)

Snön dök inte upp på allvar förrän söder om Jkpg men sista timmen blev det blötsnö och dåligt underlag, vilket inte bådade gott för helgens premiär. Vi stack ut på karta och kunde iaktta terrängen samt springa resan ur benen. Jag var alltså i fas med min planering igen!

Boendet låg en bit norrut och vi fick ett helt hus till förfogande. Värdinnan hade förberett ett vårinspirerat välkomnande med gårdagsplockade vitsippor och det blev en fin kontrast till de 2dm snö som låg utanför.


image172 

Även lite frukt och påskgodis ingick




3 kortare strömavbrott hanns med under första kvällen men vi hann i stort sett bara tänada nödlamporna innan strömmen var tillbaka igen.

image174

  

Att dra spiken...och i spårsnö...

"Någon måste ju starta först men så länge det inte är jag så är det skönt" - kanske några som känner igen tanken och som dragit en lättnadens suck när de fått scrolla neråt i listan och ännu inte stött på sitt namn??? Jag måste faktiskt erkänna att jag blev lite extra nervös för att starta först, och vilket utslag det kunde ge för att ta sig till final eller inte, och det är skrämmande vad lite som krävs för att man ska börja tvivla på sin förmåga. Vet inte om det var min egen bestämdhet för att genomföra mitt lopp och skita i resten eller om det var den inställda elitseriestatusen som påverkade mest men jag var iaf laddad och fast besluten att sköta mitt. Ett bra kvallopp utan kontrollbommar men några svängar på sträckorna gjorde att jag tappade tid. Framförallt hade jag problem med höjden och sluttningen innan parken, då skrämselorden från PM om kontrollanter och passerbara/opasserbara branter ekade i mitt huvud, och jag var väldigt noggrann med kartläsning såväl uppför som utför.

Direkt efter målgång bytte jag om och joggade ner ordentligt, med fullt fokus på final, och det var skönt att se att min insats räckte så långt som till en 3:e plats i heatet. Att jag var en bit efter lade jag ingen större vikt vid för det är omöjligt att jämföra folks insatser i kval, samtidigt som snöns påverkan för min del gentemot övriga också var omöjlig att bedöma. Vaden höll bra men stelnade faktiskt till lite mellan loppen och jag är inte 100% säker på att det bara är inbillning eller egenframkallade känningstendenser. Då jag ändå sprungit flera intervallpass med betydligt längre totaltid ansåg jag att en final var fullt rimlig att kunna genomföra och efter det beslutet släppte jag osäkerhetstankarna och hade valt att springa final, samt ladda för det.


Final med finaltänk

Redan efter kvalet fick jag känslan av att banläggaren skulle klura till det med några långsträckor och under uppvärmningen bekräftades misstankarna genom att jag kunde se de tidigt startande välja olika vägar ut från startpunkten. Även varvningen förtydligades av de tidigt startande och det är en trygghet att ha med sig när man närmar sig publiken. Dock är det en hel del som skall klaras av innan man är där och jag fick säga till mig själv på skarpen att fokusera på MITT och att det är JAG som väljer MINA vägval. Lyckades bra med detta och anser mig ha tagit bra vägval hela tiden, men framförallt genomfört dem optimerat på de flesta ställen. De längre sträckorna var väldigt avgörande och även om jag hade ett i jämförelse gigantiskt tidstapp på kortaste sträckan (missade bäckövergången till 2:an och vände istället för att fortsätta och ta den nerifrån) så kunde mitt konsekventa tekniska agerande föra mig till seger med stor marginal. Är väldigt nöjd med att jag hela tiden fokuserade på mig själv och valde mina vägar, trots att jag flera gånger skymtade/mötte Tanja Ryabkina på andra vägval. Det kan ibland kännas fel att springa i ett helt nytt spår, när man vet att åtminstone 30 personer har haft samma bana innan, men för mig kändes det naturligt då jag bestämt mig för att ta det vägval jag trodde mest på. Så här i efterhand låter det kanske kaxigt men det ligger något i ordspråket: "Du kan inte komma först om du går i andras fotspår".....

  

En bra dag och en mindre bra dag.....INTE vad jag ville ha med mig

Medeldistansen bjöd också på snö men det hade det ju funnits viss förvarning om så det kan jag inte skylla min dåliga insats på. Märkte dock att jag blev frustrerad av att se spår och började vela kring huruvida jag skulle följa dem eller inte, vilket fick mig att tappa riktningen några gånger. Då jag inte var lika taggad från början krävdes det varken många eller stora misstag för att få mig ur balans och redan in mot 6:e kontrollen hade jag slagit av på takten. Sprang igenom banan men hade som sagt svårt att hitta tillbaka till ett långvarigt flyt så sträckorna föll mer ut i ett bra-dålig-bra-dålig-mönster.


Då målet med helgen inte var resultatbaserade utan snarare inriktade på stabila insatser så har jag svårt att smälta ett upprepande av mitt tidigare "topp-och-botten-mönster". Visst är det skönt med bekräftelse på att ha en tillräcklig maxkapacitet, och att alternativträning är ett kanonbra komplement till löpning, men det jag främst tar med mig är att jag fortfarande behöver jobba på att fördela rätt mängd energi på varje moment. Antagligen tog sprintdagen lite mer energi än jag räknat med, samtidigt som jag också slappnade av för tidigt och var nöjd med att åtminstone ha fått ett bra kvitto med hem. Kommande mästerskap är hårt späckade och jag har som mål att vara med i toppen mer än en gång, vilket jag nu inspirerats till att jobba med hemma. Dock skall jag inte trycka ner min fina sprintinsats utan avslutar med att säga att den medförde många avbockningar på helgens "syftes-lista", bland andra:


Avdramatisera yttre förhållanden, ex. skoval, väder, startposition

Vara här och nu i tävlingsmomentet, dvs. lämna plugget åt sidan från avresa till målgång söndag

Förbereda mig genom "model event" och skapa grundstrategi utefter den

Att ladda om mellan kval och final samt spetsa finalloppet

Extra koll på kompassen så att riktningen hela tiden är bra
Ha roligt

PS. Kartklipp med mina vägval kommer senare under kvällen/morgondagen. DS


Missbedömd formtopp straffade sig

"Dåligt genrep ger bra premiär" är något som jag brukar peppa mig med om det inte känns så bra strax innan viktig tävling. Inför NM gick genrepet rätt bra men när det sen var dags att kuta så svarade inte kroppen och jag har kommit fram till att det fattades en dag i formtoppningsförsöket

Försökte verkligen ladda batterierna ordentligt inför höstens sista framträdande, vilket även var det första i friidrottslandslaget, men jag ville lite för mycket och föll på orutin. Dels genomförde jag inte loppet optimalt taktiskt men framförallt brast jag i mina förberedelser genom att pressa mig för hårt alltför nära inpå.

Svårt med självförtroendet under uppladdningen
Smålandskavlen kändes ok fysikst men fram till dess tyckte jag att kroppen inte riktigt ville samarbeta under träningen. Detta medförde en osäkerhetskänsla för formen och då jag skulle debutera som "riktig löpare" ville jag ju ha något där att göra. Lidingöloppet gick ju bra men jag visste också att Lisa Blommé, som jag slog knappt där, har haft en stigande formkurva sedan dess medan jag själv inte direkt planerat årets formtopp till november! Försökte på bästa sätt lägga upp veckan för att bli snabb och pigg och tisdag och torsdag planerade jag in fartpass. Med draghjälp från Magnus Carlstedt och Erik Pettersson genomförde jag på tisdagskvällen 3set med 10st 45/15 på Lugnets 2.5km. Hängde med bra men känslan i kroppen var inte riktigt som jag tänkt mig och osäkerheten kom då smygandes. Onsdagen bestod av lugn träning och på torsdagen var det så dags för den sista finslipningen. Hade ju i våras sprungit terräng-DM i Stångtjärn 4000m och även använt den ca 1,8 km långa slingan runt tjärnen som test-/intervallslinga en gång efteråt, och hade därmed tider att jämföra med, så det skulle bli en bra värdemätare. Nu skiljer det ju dock lite på att tävla och starta gemensamt med andra jämfört med när jag nu skulle springa på egen hand men det är svårt att bedöma hur mycket och därför tog jag i maximalt för att få bra tider med mig som mentalt stöd! Jag sprang 3 varv med 3min vila mellan varje varv och klockade mig för tiderna 6.37+6.41+6.43. Om man lägger ihop de båda första varven blir tiden nästan identisk med min tid på DM (13.18 jämfört med tävlingens 13.22) men på DM startade vi lite innan målpassagen och sprang därmed ca 100m extra då. Så här i efterhand kan jag konstatera att det antagligen hade varit bättre om jag hade nöjt mig med tider runt 6.50-7min för kroppen fick slita ont och jag hade träningsvärk i vaderna ända fram till söndag. (visserligen positivt för att jag då bevisligen varit uppe på tå men inte så positivt för det som stundade....)

Loppet närmar sig
Åkte ner till Södertälje med mina två coacher, David och Jenny J, strax efter lunch på lördagen. Var färdigombytt för att hinna ut och provlöpa banan innan middag och samling och som tur var hade jag laddat upp med pannlampan för det var ganska mörkt. Hittade en snitslad slinga och antog att det var den vi skulle springa men först efter några varv insåg jag att det nog var andra hållet som gällde och testade det också. Ganska tuff bana med en rejäl uppförsbacke och utför i två etapper. Däremellan tyvärr inte så mycket mer än ett kortare flackt parti att löpa ut på utan det var i stort sett upp och vända. 3 varv + en inledande startsträcka på nästan 500m var bansträckningen och det kändes som ganska ok upplägg för en orienterare.
Gemensam middag med övriga löpare och en kortare samling, där jag fick ihop åtminstone några ansikten och namn, och därefter myste jag och coachteamet på rummet med lite kvällsgodis!
På söndagsmorgonen stack Jenny och David ut på ultralång-SM-kartan från 1999 och jag var faktiskt lite avis på dem för det är ändå lite mer njutning i den skogen än att morgonjogga NM-banan. Skall dock inte klaga för de två är om några värda att få uppleva njutningsfull ol efter att ha kämpat med långdragna skadeproblem.

Loppet startar och mjölksyran sprutar
Det var trångt i starten och då jag gärna vill ha en bra position, och inte behöva lägga för mycket energi på vart jag sätter fötterna, startade jag ganska hårt. Norskan Kirsten Otterby tog täten redan från start men bakom henne var det svenska löpare som radade upp sig. Jag låg med Ida Nilsson runt första varvet men trots att jag tyckte att jag tog mig uppför backen kontrollerat så straffade det sig nästan direkt. Vaderna var inte riktigt på alerten och låren fick ta en större smäll än vad som var lönsamt och jag hade en ganska lång återhämtningsperiod innan kroppen var igång igen efter backen.
image77image76image78image79
foton från http://picasaweb.google.com/windestamfoto

Detta upprepade sig under de två sista varven och det var i anslutning till uppförslutet som jag gång på gång fick se mig passerad av andra svenska löpare. Plågsamt är en bra sammanfattning för mitt lopp och jag är ganska övertygad om att jag hade varit betydligt starkare om loppet hade gått idag istället. Det kan vara lätt att säga och låta som en dålig ursäkt men det är först idag som träningsvärken helt har släppt och trots gårdagens lopp var benen idag fräscha när jag körde morgonpasset. Jag har dock bara mig själv att skylla för missbedömningen i upplägget och är en erfarenhet rikare till nästa framträdande! En 5:e-plats blev det till slut men lite grämer det allt att jag var väldigt nära en plats i laget (3 bästa svenskorna) men där fattades lite jädrar anamma i inställningen. Är inte tillräckligt van vid att ligga på "kräkgränsen" och vek ner mig med inställningen att jag ändå var hyfsat nöjd.


image75
Halvnöjd efteråt men vad fasen - man måste ju testa!

Brödbak i Plintsberg
Efter att ha blivit lite tagna på sängen av ett kvarliggande snötäcke på lördagmorgonen vågade jag och Jenny oss iväg till Plintsberg och familjen Dalins bagarstuga. (samtidigt som David sattes i arbete med vinterdäcken på Toyotan som skulle ta oss till Södertälje) Britt-Marie Dalin mötte upp med mjöliga händer och hade precis satt en deg på jäsning åt oss så vi laddade upp med en kaffetår och provsmakade det bröd som bakats under morgontimmarna. Därefter fick vi en snabbguidning i de olika momenten: degknådning, utbakning samt ugnsgräddning och sedan var vi igång.

image74

De första exemplaren hade något hål här och var men efter en stund hade vi fått in snitsen och kunde åka hem med 24st bröd i en banankartong. Det var riktigt roligt och gick förvånansvärt smidigt och jag avgav snabbt ett halvt nyårslöfte om att till nästa år sluta med köpebröd...men som sagt det är bara ett halvt löfte än. 

Snö mot sol
Snön ligger faktiskt kvar här och där, trots plusgrader, och för att ge mig själv bästa möjliga kontrast passade jag på att snöpulsa lite på förmiddagen för att imorgon landa på Teneriffa och sila sand mellan tårna ;-)
Efter att under hela hösten ha jobbat med att få till en motivations- samt fysisk topp gång på gång, med nästan enbart underhållande träning däremellan, är det många som i början av november drar igång med vinterns hårdkörning. Jag skjuter dock på min vinterstart några veckor och det har ibland gnagt lite i mitt samvete, jag har ju inte haft den rätta gnistan för kontinuerlig hårdkörning utan mer sporadiskt genomfört riktiga hårdkörarpass. Nu har jag iaf ändrat mitt tankesätt och istället ser jag att det dåliga samvetet faktiskt bör gälla att jag faktiskt inte gett mig själv en ordentlig återhämtningsperiod att ladda om batterierna på. Så nu sticker jag iväg och tar itu med det dåliga samvetet!

Debut i ett nytt blågult gäng!

Flexibilitet är viktigt och på söndag får jag se om jag har en hög kapacitet inom detta område. När säsongen drog igång med tidiga vårläger och Spring Cup som första tävling hade jag inga tankar på hur en formtopp 4nov skulle skapas men då jag i måndags fick besked om att min fina insats i Lidingöloppet gav landslagsuppdrag i NM i Terräng gör jag nu allt för att optimera insatsen på söndag.

Södertälje och Kusens backe är det som skall bemästras och det är många snabbfotade damer som står på startlinjen, bla norskan Kirsten Otterbu. Den svenska truppen hittar man här,  med bland andra juniororienterarna Jerker Lysell, Erik Johansson och Lisa Larsen, och mer information om tävlingen finns på NM-arrangörens hemsida. Jag gör mina förberedelser på hemmaplan men kommer att åka ner på lördag fm för att memorera banan. Redan nu går det dock att få en blick för vad som väntar genom ett bildspel.

Härlig syn för orienterare - finns ju lite att titta på runt om ;-)

En "riktig" semester - men kartan kommer givetvis med
På tisdag kommer det riktiga avbrottet innan vinterträningen drar igång på allvar. Efter att David tentat på måndag styr vi än en gång mot Arlanda och målet är Teneriffa. 6-13/11 ägnar vi åt varandra, att fylla på solförrådet, hämta kraft och givetvis några kartpass i Teides sluttningar! Huvudsyftet är dock inte ett stenhårt träningsläger men då vi båda mår som bäst av aktiva vilodagar lär vi använda apostlahästarna en del för att hitta fina vyer. David har ju haft långdragna skadeproblem, och befinner sig idag på Bosön för rehabträning, men löpdosen har iaf ökat något sista tiden och det håller vi tummarna för att den kan fortsätta göra.

Bosösamlingen blir upptakt
Väl tillbaka i Sverige är det dags för höstsamling på Bosön med landslaget, 15-18/11, och till dess är det tänkt att mitt vinterupplägg ska vara så gott som spikat. Har inga drastiska förändringar i sikte, då jag faktiskt tycker att fjolårets koncept funkat bra, utan jag ger mitt 4-veckorsupplägg en vinter till och utvärderar därefter. Ett skidläger ligger som önskan men snön har ännu inte trillat ner i tillräckligt stor mängd så jag avvaktar ett tag till. Igår var det dock inte långt borta från att marken blev vit här så vinterdäcken ligger högt på "att-göra-listan". Förhoppningsvis är det mer snö runt jul- och nyår i år än i fjol för då är det i Sälen och Kalven-runt-spåren som jag tillbringar många härliga timmar.

Avslutande mattips
Hade igår Jenny och Patrik på besök och för dagen var det jag som planerat och lagat måltiden. Är ganska nöjd faktiskt och då vädret under dagen givit lite vintervibbar passade jag på att ge en försmak av densamma genom att använda saffran i receptet. Då Patrik i helgen klev över 30-strecket passade vi även på att fira med tårta, sång och paket! Testa gärna Marinerade laxspett med saffransspenat, som vi åt bulgur till.
Marinerade laxspett med saffransspenat


Bästa svenska i Lidingöloppet men nu väntar tuffare motstånd...

...iaf i underlag/terräng räknat!

image66Foto: Marathon.se

Befinner mig i Schweiz på ett mysigt gasthaus i Mammern. I helgen väntar medeldistans samt sprint i anslutning till den gamla staden Stein am Reihn (firar 1000 år). Testade terrängen strax intill morgondagens medelområde och förutom att skalan är 1:15000 så tror jag att den största utmaningen blir tuff kupering och att trockla sig igenom/runt grönfläckarna. Sprinten bjuder på smala gränder och det ser ut att kunna bli en del långa runtvägval där det är svårt att bedöma vilket som är snabbast. Tror därför att det viktiga är att hålla ett bra flyt genom loppet och hela tiden se framåt, dvs snabbt slå bort ev. misstankar om att man valt en sämre väg.

Vi är för ovanlighetens skull en liten trupp men det ansluter ett helt gäng på måndag då färden går vidare till Tjeckien och förberedelser för nästa års VM. Under eftermiddagen passade vi på att turista lite i sprintstaden (vilket givetvis var tillåtet) och då vädret bjuder på behaglig temperatur kunde vi även njuta av en utomhusfika på torget.
Energi finns det gott om i truppen och grabbarna är inte sena att hesta varandra till olika dåd. Nedan bevisar Peter Öberg att det visst går att klättra upp på pålar som är placerade en bit från kajkanten vid floden Rhen!



Det kan också vara roligt att skrämmas lite och jag var tyvärr lite sen för att fånga Jonas lilla skutt när han skrämdes av Holmberg och Millinger vid museiklostret.
image58


Lidingöloppet
Två kenyanskor, en norsk maratonlöperska och två etiopiskor skar mållinjen före mig då jag i söndags sprang Lidingömilen på 36.23. Loppet gick över förväntan men det var en tuff uppgift, efter att jag dragits med en efterhängsen förkylning sedan SM, och de backar som annars brukar vara min styrka var för dagen endast plågsamma då jag hade en längre återhämtningstid på krönet än vad jag är van vid. Öppnade som oftast ganska hårt och belade positionen som främsta svenska redan innan 2km var passerade. Sprang sedan själv i en lucka och det var därför jobbigt när jag mot slutet hörde delar av publiken hejja på Lisa Blomé någonstans bakom mig. Första gången jag blev varse att hon närmat sig var genom speakern på toppen av abborrebacken (ca 5km) men då högtalarljud kan höras lång väg kunde jag inte bedöma hur långt bakom hon var. David gav mig hopp genom att säga att han inte såg någon bakåt där han stod vid 6km och även om jag antydde att jag sprängt mig i början så pushade han mig till att vara positiv. Fortsatte alltså titta framåt och göra mitt race men när fler och fler som jag passerade hejjade på Lisa så förstod jag att hon var ganska nära. Hoppades på att hon inte hade fler med sig och fick det bekräftat då jag sneglade lite över axeln vid passeringen av trafikljusen vid golfbanan, vilket innebär en vinkling på nästan 180 grader. Strax efteråt är 2km-banderollen (2km kvar) placerad precis i början av ett långt motlut och jag fick här god påhejning av Fredrik Löwegren och Elisabeth Hansson. Bestämde mig för att verkligen bita ihop sista biten och kände att sista kilometerns flacka och lite mer kurviga del passade mig bra. Verkligen roligt med mycket publik som gjorde sitt för att hjälpa oss fram denna sista bit. Att komma ut på Grönsta gärde och mötas av Per Forsberg, Peter Holgersson och strax efter målgång även Isak Bergmans röster kändes tryggt och jag var både glad och lättad när jag fick passera mållinjen som bästa svenska.
Marathon.se om loppet

Strax efter hemkomst från denna Schweiz-Tjeckien-tripp ska jag delta i Skogsäventyret i Skövde 15okt. Det skall bli roligt och när jag var inne för att anmäla mig till Elitserieavslutningen så hittade jag faktiskt en riktigt snygg inbjudan till denna träff i tävlingsprogrammet!

Efter 15 år kunde drömmen uppfyllas

1992 var jag 11 år gammal och hade äran att intervjuas som profil i NOK-nytt (Nässjö OK:s klubbtidning). Mitt svar på högsta ol-dröm var att jag ville bli svensk mästarinna i seniorklass och efter tre individuella silvermedaljer fick jag i lördags kliva högst upp på pallen, när SM medeldistans avgjordes i halländska Bårared, och jag firade det uppnådda målet med ett rejält glädjeskutt!


Foto: Tommy Nyhlén

Envis, träningsnarkoman och enstöring
Ovanstående tre ord är hämtade ur samma artikel och utgjorde en beskrivning av mig själv. Även om orden låter väl högtravande för en 11-åring så kan jag inte säga att de ger en felaktig bild av mig, varken då eller nu.
Envishet tror jag är en viktig egenskap för att komma långt som idrottare men det gäller att hålla sig inom rimliga gränser och jag får ibland bita mig i tungan för att inte "överanvända" denna tävlingsinriktade egenskap i vardagssituationer.
Träningsnarkoman var jag givetvis inte som 11-åring men en enorm träningsvilja har jag haft i alla tider, vilket en period med 9 idrotter parallellt är ett exempel på. Efter årets VM har jag haft en längre period med låg tränngsmotivation men då rastlösheten snabbt sätter in blir det för den skull inga längre uppehåll helt utan träning. Detta innebär istället en hög motionsdos men med färre riktigt hårda och kämpiga pass, exempel på bra motion som hållt mig uppe är social vattenlöpning med Jenny Johansson eller en moderat löprunda med radioprat i lurarna.
Enstöring klingar egentligen negativt i mina öron och jag är ganska säker på att det jag ville säga med ordet var att jag klarade mig bra på egen hand och ganska ofta låg jag på sängen med en bok istället för att engagera mig i att hitta en kompis att "leka med". Jag har alltid varit lite blyg och tillbakadragen men får jag välja så föredrar jag diskussioner och grupparbeten framför att sitta ensam på min kammare och läsa, vilket mina kurser för tillfället inte riktigt erbjuder utan det är CD-röster och chatsamtal som är den största sociala kontakten där just nu!

Den stora nyckeln är genomförandet
De senaste veckorna har min fysiska form varit god, bla tangerade jag mitt personbästa på 3000m med 9.46, men tyvärr resulterade långdistansen ändå i en av mina få brutna tävlingar. Kvalet gick bra och jag hade inga större problem att ta mig fram i den, av många upplevda, gröna och trixiga terrängen. Med snabbaste tiden gick jag ut sist i fältet i båda finalerna och jag kände mig lugn och trygg med detta. En utförligare analys av långfinalen följer längre ned men först vill jag passa på att analysera mitt fina medeldistanslopp!

Som sagt, den fysiska formen var god men det har jag ju egentligen inte så mycket för om jag inte springer åt rätt håll och därför var mitt mål att fortsätta på den melodi som jag hade under långkvalet, nämligen att genomföra varje sträcka med ständig kartkontakt och metodisk avprickning. Det låter kanske som en "basicgrejj" för många men jag har trots mina 26 år återkommande problem med genomförandet ett helt lopp igenom. När man är fysiskt stark måste man ibland acceptera att en lägre fart är tvungen i vissa partier på banan och det kan vara lika svårt som att inte låta en mindre god fysisk form påverka tekniken (säg den som aldrig upplevt att den haft svårt med koncentrationen för att en stor del av uppmärksamheten lagts på att ta sig fram).

Här är meningen att arr. ska lägga in mina inritade vägval

resultat
winsplits

Start-1
Drogs med på skrå lite längre än jag tänkt mig men det var behagligt att inte behöva fortsätta klättra direkt efter startpunkten. Såg till att få koll på vart jag passerade stenmurarna och läste av de större mossarna. Lite osäker sista biten för jag upplevde det som väldigt brant på min högra sida. Stannade till när jag kom upp men hade då kontrollen strax till vänster om mig.

1-2
Stehård riktning men ändå ett nytt osäkerhetsstopp då jag inte såg stenen direkt utan hade passerat den med 10m och fick vända tillbaka.

2-3
Låg kvar på höjden då jag misstänkte att mossen var blöt. Kändes bra att pricka av sänkan ordentligt för att bestämma avståndet innan jag gick ner mot mossen. Var ända framme vid stenen innan jag såg kontrollen som låg på marken.

3-4
Hade tänkt ligga närmre stenmuren till vänster men ändrade mig och tog sikte på stenen uppe på höjden till höger om strecket istället. Rundade höjden och såg stenen direkt.

4-5
Smålurig kontroll där jag valde att ligga till höger på fast mark lite för länge men då jag hela tiden tittade till vänster såg jag skärmen och förlorade endast ett fåtal sekunder.

5-6
Över den blöta mossen direkt men jag låg sedan kvar väl långt ner i mosskanten och det var tungsprunget där. Ville gå på säkerhet och drog mig därför upp till den nord-syd-gående stenmuren för att följa den ända fram över mossdraget. Följde beståndet till stigen och sedan mosskanten men gick förbi kontrollen med några meter och fick vända tillbaka.

6-7
Riktning över mossen och liten högerböj för säkerhets skull. Noterade att det satt folk på höjden till höger och tänkte att det nog var radiorapportering.

7-8
RADIORAPPORTERING är inget jag skall bry mig om och direkt när tanken passerat min hjärna sprang jag snett ut från kontrollen. Fick inte ihop stigar och riktning och det tog ett tag innan jag stannade till och kunde reda upp situationen. För att komma in i loppet igen tog jag stigen hela vägen runt och kunde därmed rädda framförhållningen till nästa sträcka. Dock ett mycket onödigt tidstapp då jag bestämt mig för att följa stigarna, även om jag bedömde det som något långsammare för den enskilda sträckan, och sedan inte är uppmärksam på dem.

8-9
Ut på stigen och sedan rakt på. Prickade av bäcken, stenmuren, höjden, mossen, långsmala höjden och där var mossen på andra sidan.

9-10
Lite spänd på vad varvningsrapporten skulle bli men försökte koncentrera mig på nästa sträcka. Lurig kontrollplacering (norra sidan) och jag stannade till innan jag gick upp på höjden för att försäkra mig om att jag var rätt.

10-11-12
Hörde att det var tight men att jag hade 8s på Annika Billstam och sedan ett hopp till tredje tjej som jag har för mig var Emma E. Koncentrerade mig på att se till att jag sprang banan åt rätt håll då det var lite rörigt på kartan och jag valde att ligga kvar i kraftledningen tills jag kände mig säker. Insåg tidigt att det var samma sänka som på kvalet och hade därför en klar bild över hur det såg ut där.

12-13
Ganska lik sträcka som kvalet men åt andra hållet och då gjorde jag bedömningen i efterhand att jag borde gått på nedersidan grönområdet. Såg till att hitta samma stråk som jag haft i kvalet och prickade grönkanten bra. Höll riktningen i det ljusgräna och började klättringen i samma ögonblick som flera tjejer korsade mig på väg utför. Hann skymta Helena J och Petra T men insåg att de skulle vara ur synhåll när jag väl var tillbaka i samma nivå och fortsatte därför sköta mitt.

13-14
Utför längs stenmuren flåsades jag i nacken av Niklas Jonasson och då kände jag mig feg bland stenarna och blev taggade att släppa på lite extra. Höll riktningen på ett ungefär och fick vinkla lite vänster för att få mosskanten som säker ledstång. Såg kontrollen på långt håll och skymtade då ryggen på Lina B.

14-15
Tänkte att jag kunde ha lite fördel av Linas rygg (och hon kanske hade de andras ryggar) men tyckte samtidigt att hon drog för mycket höger så efter att ha dubbelkollat min passering in genom beståndsgränsen valde jag ett mer vänsterliggande stråk. Fick syn på kontrollen rakt framför mig när jag passerade jordvallen och när jag stämplade mötte jag Helena och Petra.

15-16-17
Stenhård riktning med viss osäkerhet när jag närmade mig det gula och det var i sista stund som jag vred huvudet åt höger och vinklade upp.

16-17
Riktning mot höjden och bara löpa på. Lurig kontrollplacering då jag väjde för ett träd och nästan kom bakvägen in mot skärmen. Trodde inte att jag skulle få hålla kommandot i gruppen men det stärkte mig att jag lyckades ligga före till såväl 16:e som 17:e och jag förstod att jag var stark även om jag började känna mig sliten.

17-18
Passerade stenen men slog i knät  i höjd med den och haltade till några steg. Passerade stigen och låg höger om det gröna men hittade ändå passagen mellan mossarna. Lurades att släppa kartkontakten och rusa mot herrarnas kontroll i högra mossen och fick stanna till när koden inte stämde. Passade kartan slavigt och gick upp på näsan till höger innan jag insåg misstaget och fick vika tillbaka vänster.

18-19
Höger om mossen men var nu trött och Helena passerade mig. Lyssnade efter Forsberg och tyckte att han talade om någon som fallit tillbaka till 3:e plats strax efter att jag stämplat förvarningen och benen blev svaga för ett ögonblick.

19-20-MÅL
Strax efteråt kom nytt besked och ett gladare sådant när Pelle talade om att jag skulle ta en minutseger. Fick nya krafter och pressade mig förbi Helena på väg till sista kontrollen. Hann med att fundera över vart de där skidorna och stavarna tagit vägen men stämplade vid tornet och fortsatte mot mål. Härligt att kunna tas emot av en hejjande publik och en glädjevåg sköljde över mig. Lite lättnad över att äntligen ha hållit ihop det fanns med där också.
Foto: Richard Claesson

Efter målgång försökte jag att snabbt få på mig torrt och skapa bra förutsättningar för den följande stafetten. Anna M hjälpte mig genom att låna ut en supertröja direkt men tyvärr var den äckelsmak jag haft i mun/hals innan start, som jag befarat, starten på en förkylning och jag fick nöja mig med min medeldistanstriumf. Riktigt roligt var det iaf att tjejerna lyckades hålla ihop det hela, med tanke på att vi tidigare under säsongen inte har något bra stafettfacit med oss, och kamma hem var sitt silver, Grattis Tjejer! Jag gör ett nytt försök till "Smållen" men först och främst ska jag kurera min förkylning så att det förhoppningsvis kan bli en start på Lidingö i helgen.



För den som är intresserad har jag här gjort en analys av den del av långfinalen som jag sprang.
Långfinalen (inritat i runoway)
Start-1+2
Inledde lite knackigt genom att hoppa av stigen för tidigt och klafsade i en dyblöt mosse lite för länge men rättade till det hela ganska snabbt och kom in i loppet igen. Lätt mellankontroll till 2:a och jag tog den via stigen.

2-3
Efter lite stress i inledningen hade jag ingen bra framförhållning utan stod still tills jag bestämt vägval på långsträckan till 3:e. Tycker att den gick ut på att hitta en bra linje och jag försökte hålla mig till ledstänger och att undvika onödig klättring. Stigarna var leriga och mina planer på att läsa in resten av banan lade jag åt sidan och koncentrerade mig istället på att ta mig fram på snabbast möjliga sätt. Fick en bra linje och säker kontrolltagning men jag hade aldrig trott att jag skulle vara klart snabbast på sträckan.

3-4
Inga konstigheter och jag låg kvar på stigen tills hygget var smalast att passera. Ville inte underskatta kontrollen och tänkte därför gå över högsta höjden men ändrade mig när jag fick syn på grönområdet och följde kanten där istället. Upplevde att jag höll riktningen i förhållande till den gröna kanten och branten jag passerat men hamnade långt höger och läste parallellfel på lilla mossen och vek av mer höger. Fick klättra tillbaka upp till grönområdet igen och kunde efter ca 2min gå ner rätt.

4-5
Tog hjälp av stigen en bit men gick in i det gröna i tid och såg stenen på långt håll. Hade slarvat med definitionsläsningen och trodde att det var stenen så jag fick stanna till där innan jag insåg att kontrollen satt längre ner.

5-6
Min tanke var att göra en vänstersväng och få tag i stigen på andra sidan mossen, följa den upp på höjden och avsluta med att runda grönområdet på högra sidan. Slarvade dock med riktningen direkt men då jag tryckte på i god fart insåg jag det först efter att jag dragit mig långt mer höger än planerat. Korsade mossen strax höger om strecket och hade koll på beståndet till höger om mig. Letade mig ner i lämplig brantpassage men fortsatte dra mig åt höger när jag klätrade upp på andra sidan bäcken. Fick så småningom grepp om åkern till vänster (vilken jag egentligen tänkt korsa) och jag bedömde då att det gröna var såpass fint att jag lika gärna kunde ligga kvar i högersväng. Inte helt nöjd med genomförandet men jag hejdade mig i tid och kunde faktiskt vinna sträckan.

6-7
En lurig långsträcka där inget vägval lockade mig mer än något annat. Tänkte först gå långt vänster på stig men skrämdes av mossarna och valde istället ett stråk som jag utnyttjat till 3:e och fick därmed en något luigare ingång. Bedömde dock att det såg ut att vara tydliga höjder att pricka av och den stora bom som följer kan jag ännu inte riktigt förstå. Jag visste vart jag var när jag lämnade beståndsgränsen men därefter har jag svårt att urskilja de höjder jag vill se och har antagligen legat lite till vänster om min tänkta linje. Jag läser sedan in mig vid en kontroll (nr.80 en punkthöjd med brant bakom och den ligger nära strecket mellan 11:e och 12:e) men därifrån får jag inte ihop det och tvivlar på att jag verkligen är där och när jag sedan hör speakern så bra drar jag slutsatsen att jag måste var närmre målet än jag först trott. Parallellfelen avlöser sedan varandra och jag lyckas inte läsa in mig utan kravlar runt i den något oländiga terrängen i området. Är t.o.m. nere och ser sjön men lyckas ändå inte ta mig till kontrollen direkt. Tiden rinner iväg och jag ger så småningom upp och beslutar mig för att ta mig tillbaka till målet. Passerar då nr.80 igen och strax därefter ramlar jag rakt på min kontroll, det kändes nästan hånfullt att få veta att jag varit så nära från början men att min tvekan blev inledningen på ett misstag på 20min! Efter en blick på hur slutdelen av banan såg ut valde jag att ändå ge upp för såväl motivation som kroppstemperatur hade sjunkit betydligt. Det sved hårt att jag sumpat en bra dagsform och jag var osäker på om jag skulle klara av att samla ihop mig under veckan. 


21 098 m i Stockholm är inte som i skogen...

Har sprungit min första halvmara i självaste huvudstaden (St:Eriksloppet) och det gick ganska bra. Tyvärr har Ukraina inte velat släppa taget om mig riktigt än och det gjorde att jag hade svårt att njuta av de fina stadsvyerna då jag istället fick koncentrera mig på att hitta några buskar vid sidan om vägen.... Trots 4 stopp kunde jag hålla god fart och landade på 1:18:43.

Efter att jag varit trött, hängig och totalt osugen på allt vad träning heter efter att vi kom hem från VM så bestämde jag mig för att mål och delmål kunde underlätta. Tidigare har jag funderat kring Lidingöloppet 30km men vill bara springa om jag är någorlunda förberedd och därmed inte riskerar att dra på mig någon dumdristig skada. Att mindre än en vecka efter VM hoppa på ett halvmaraton är kanske inte helt riskfritt, speciellt som jag i fjol åkte på en höftskada direkt efter Vm och sedan inte sprang förrän första lägret i Ukraina i november, men jag kände mig stark i kroppen och kunde ägna dagarna före åt löppass på hårt underlag/stig.

Taktik ?!?
David följde med mig till Stockholm som mentalt stöd och coach. Vid lunchen diskuterade vi vad rimliga km-passeringar kunde vara och vi kom fram till att ett snitt på 3:45-3:50 skulle vara godkänt. Det kändes skönt att vara förberedd genom att ha något att referera till vid passeringarna, även om jag sedan snabbt blev varse att dessa markeringar inte alltid syntes så väl. Jag missade redan den första markeringen och kunde vid 2km konstatera att jag öppnat lite hårdare än våra beräkningar men jag bestämde mig helt enkelt för att revidera kalkylen och köra på runt 3:30-3:40 istället. Jag märkte givetvis att jag låg väl nära herrtäten i inledningen men då tempot ändå var behagligt försökte jag bara hålla hyfsad koll på km-tiderna med back-upen att sedan haka på första dam när hon kom. Det dröjde framåt 7km tills Isabella Andersson var ifatt mig och jag hängde med i ca 2km men släppte sedan några meter och hon segade ifrån mer och mer. 10km passerade jag på nästan exakt 36min men jag var fortfarande pigg och trodde att jag skulle kunna springa andra halvan i ungefär samma stil. Jag hade dock redan vid start märkt att magen inte var helt ok och tidigt i loppet insåg jag att det var förödande att fylla på med vätska/gel så det var bara att köra på utan. (Magen har krånglat till och från under veckan men jag hade inga problem i Ukraina och trodde att det skulle bli bra innan lördagen.) Det dröjde dock bara någon kilometer efter milpasseringen innan magen signalerade akut behov och jag kunde inte annat än acceptera situationen och leta upp första bästa växtlighet. Det var inte det lättaste på denna bansträckning men jag lyckades tillslut utan att behöva oroa mig alltför mycket för att farbror polisen skulle komma med böteslappar för "offentligt ofredande"! Jag kan tydligt se på mina tider vilka kilometrar som innehåller de fyra stoppen som jag sedan tvingades ta (över 4min) men då jag mellan dessa ändå var pigg bestämde jag mig för att fullfölja och även om det grämer mig att jag fick se mig omsprungen av ännu en dam så var en 3:e plats ändå bra i den rådande konkurrensen. Ett komiskt konstaterande är att min snitthastighet tillslut landade på 3:43.

 
Kan det ha varit isbitarna i denna läskande lemonad som gick hårt åt magen????

Halvmarans efterdyningar
Blev ingen vidare nedjogg efter loppet då jag rusade till bajamajjan och sedan mådde ganska illa ett tag. (Så här i efterhand är jag otroligt glad att jag slapp magproblemen under VM för även om skogen erbjuder generöst med plats för att göra sina behov så är det jobbigt att behöva lägga energi på hur man mår.) Vaknade dock ganska fräsch på söndagen och mjukade upp med wetwest. En lättare löptur i Stångtjärn hann jag också med men det var mest för att jag skulle dit på social aktivitet i form av lingonplockning med Anna Mårsell och Jenny Johansson. Kroppen är dock fortfarande stel idag, främst ljumskar och vader, så jag måste definitivt bli starkare mentalt om jag ska kunna köra på lika hårt som Kjell-Erik Ståhl gjorde efter sina maror. Hoppas på att vara lite mjukare imorgon när jag gör veteranerna sällskap på Dala Veteran-ol i Gagnef men annars är jag väl i gott sällskap ;-)

Någon form av skola blev det tillslut
Efter att den ena efter den andra av mina kurser strukits i sista stund stod jag sysslolös när vi kom hem efter VM. Min nästa kurs på tur (i svenska som andraspråk) startar v.45 men jag har nu hittat en ersättningskurs som sysselsätter mig till dess. Det handlar om en distanskurs i tyska och då jag inte läst någon tyska alls tidigare finns det mycket att lära, vilket blir en bra erfarenhet när jag sedan ska lära ut ett nytt språk till elever som är nollställda i starten. Förutom boken med sin CD har jag webföreläsningar och idag har jag klarat av min första chatlektion. Det finns massor av övningsprogram på nätet och tack vare att David läst tyska och tycker att det är kul så motiveras jag till att jobba flitigt.
Denna vecka har dock David gett sig ut på fjällvandring med klassen så jag får kämpa själv. Kämpa verkar även han få göra för den första kvällsrapporten avslöjade både hagelskurar och snö så det var kallt för dem i tältet. Själv sympatiserade jag lite med dem genom att krypa upp i soffan med varmt te och några stackars kladdmuffins som han inte fick med sig!
                    Från avslappnad badpojke till vandrande packåsna                          



Tips från VM-gänget:

Får man vänta alltför länge på maten så kan man ju alltid hitta på nya spel/tävlingar eller vad sägs om sugrörshockey
image50

eller Vem flyttar vattnet snabbast från ett glas till ett annat?
    

Att göra en lång historia kort...

är inte alltid det lättaste och det var inte bara jag som var ute längre än beräknat på VM:s långdistansfinal. Jag hade taktiken klar för mig innan loppet och förberedelserna kändes bra. Det är en skön känsla när det största orosmomentet handlar om att acceptera att det egentligen inte finns några orosmoment!  Mitt mål med årets VM långdistans, som i meter räknat skulle vara den hittills längsta, var att genomföra den stabilt och hålla ett bra flyt genom banan för att på så vis undvika trötthetssvackor. Det var inte mitt bästa lopp i karriären men jag kan ändå lägga det till ett av de bättre och det är ibland flera små detaljer som gör att totalen inte blir full pott.

Två ögon ser bättre än ett
Det var roligt att efter loppet kunna konstatera att de ofta fruktade "tågen" uteblev och jag har själv endast skymtat två löpare i skogen vid två enstaka tillfällen. Tyvärr hade jag maximal otur i loppets inledning och blev av med en lins strax innan första kontrollen. Till en början trodde jag bara att den hamnat snett men efter en stunds blinkande och blundande konstaterade jag att linsen helt enkelt inte var kvar och det var bara att fortsätta kämpa med viss suddighet i synfältet, framförallt på långt håll. På EM 2006 råkade jag ut för samma sak i ett av kvalen men då stressade jag upp mig (och åkte ur med dunder och brak) och med detta i åtanke ljöd "Skärp dig nu Lena, det är inte acceptabelt att ge upp för en sån här skitsak!" genom huvudet direkt. Jag bet alltså ihop men är aningen besviken över de tre tillfällen då jag borde kunnat skymta skärmen på långt håll men pga suddighet blivit osäker och gjort en loop innan jag fått skärmen. Annars tycker jag att mitt vägvalstänk fungerade mycket bra och även om jag blev trött mot slutet så var det inte värre än vad jag blivit under andra långdistanser tidigare i år.

image40
Varmt men uthärdligt

Värmen var inget större problem för mig då jag laddat ordentligt innan och inte svettas särskilt mycket. Vätskekontroller förekom ofta och jag kunde hålla tröja och huvud avkylt hela loppet. (doppade tröjan och pannbandet i en liten göl vid förstarten strax innan jag gav mig iväg) Jag vill härmed dementera de rykten som påstår att jag inte räckte till pga dålig värmetålighet för jag anser att jag skött min träning på den fronten bra. Att en del löpare fick problem med värmeslag är tråkigt men det är sånt som händer ibland och hur förberedd man än känner sig så kan dagsformen variera och den här gången var det Martin som drabbades värst. Det fanns dock flera löpare som klev av tidigt, bla för att de kände att de inte hade formen för dagen, annars hade säkert fler fått tas om hand. Att jag på långsträckan valde ett vänstervägval med nästan enbart skuggig skogslöpning var inget som jag planerat utifrån sol/skugga men det var nog ett smart drag jämfört med att stekas i solen under en kvarts asfaltslöpning. Dagen efter loppet kände jag mig mörbultad i hela kroppen och flera muskler ömmade rejält men idag är jag fit for fight igen.

image41

Jag skulle vilja visa mina vägval men tyvärr lades bara de 6 bästa in i arrangörens analys. På långsträckan hade jag dock 3:e tid och sprang i stort sett identiskt med hur Simone ritat in. Loppet var som sagt helt ok och jag inledde starkt och låg i över 30min med medaljkänning. Några småbommar har gjort att jag tappat successivt och skall jag vara realistisk så tror jag att det är en 4:e plats som jag hade landat på om jag skippat de kontrollmisstag jag tycker mig kunna koppla till linsstrulet. Det är bara att gratulera Heli, Minna och Simone till riktigt starka lopp och en god form under VM-veckan. Till nästa år hoppas jag på att, i likhet med Heli i år, kunna ta ett kliv framåt och vara med och fightas i toppen i de stora tävlingarna.

Stafettsilver *2
Var reserv till dagens stafett men kunde ta en lugn förmiddag efter att ha checkat av läget hos tjejerna när de klev upp. Ägnade istället min uppmärksamhet åt att hålla mig någorlunda still på TC och hejja fram Annika, Emma och Helena till årets första medaljer. Innan herrarna drog igång sprang jag en runda och kunde glatt konstatera att kroppen svarade bra och att jag har mycket krut att bränna imorgon! Hejjade sedan lite till och innan jag åkte tillbaka till hotellet för att inta ryggläge en stund så hann jag ta del av Emils härliga ansiktsuttryck när han blev varse att han grejjade silvret, på en microsekund ersattes en fixerad och fokuserad blick av ett brett leende från öra till öra =-)


VM är igång

Två finaler väntar
Lördagens sprintkval bjöd inte på några större klurigheter men svårigheten blir då istället att våga trycka på i ett högt tempo utan att göra misstag. Jag var jättenervös innan start och hade svårt att få kroppen att fungera. Negativa tankar passerade genom huvudet och jag tror att det hela botnade i en rädsla för att misslyckas. Väl på startlinjen infann sig dock lugnet och jag kunde prestera ett kontrollerat lopp från start till mål. Vid varvningen låg jag delat med Simone men efter att jag  tvekat på två kontroller på slutet seglade hon ifrån och slog mig med 12s. Jag hade dagens näst snabbaste tid och kunde lugnt börja ladda inför långkvalet.
sträcktider (heat C)

Långkvalet gick i ett område där stora öppna partier dominerade men det fanns även inslag av fin skog och branta sluttningar med detaljerade sänkdrag. Jag brukar inte lida av för lite sömn men idag vaknade jag med en trötthet i huvudet och då det kan bero på för dåligt fyllda vätskedepåer passade det bra med en mulen förmiddag. Banläggaren var snäll och lät oss inleda med en längre sträcka där det fanns möjlighet att runda på stig och jag högg villigt det alternativet. Slarvade dock lite med ingången till kontrollen och fick vända tillbaka, uppskattningsvis 40s miss. Vid tredje kontrollen kom nästa misstag men när fler och fler slöt upp och snurrade med mig förstod jag att det inte bara var jag som hade problem idag. Simone startade två minuter efter mig och vi kunde efter lite letande reda ut situationen och sedan dra upp farten på de följande sträckorna. Mot slutet gick jag snett in mot 8:e kontrollen och därefter tycker jag mig ha trasslat ytterligare 2-3min så jag tycker inte att det finns någon anledning till oro för att jag var en bit efter och 4:e plats är helt ok, speciellt som konkurrensen i mitt heat var tuff. Det ska bli skönt att få några dagar att lagra energi på för att sedan ge allt på finalen!
webb-tv


Inte alltid lätt med språket
Det är inte alla i det här landet som tar hänsyn till att man är turist och inte förstår långa haranger på ukrainska. Trots detta fortsätter de bara prata på när man frågar något och även om pekmetoden vid matställena gör att man iaf får något på tallriken så medföljer inte någon förklaring till vad det är man valt. Blir lätt så att man går på säkra kort och därmed blir variationen inte så stor alla gånger. Då jag är allergisk mot soya och champinjoner blir utbudet än mindre men jag föredrar ändå att slippa krångla till uppladdningen med att behöva redovisa kortisontabletter m.m för antidopningspolisen.Förutom hotellets lunchservering och en annan "pekrestaurang" har vi nu hittat ett ställe där vi kan förbeställa pasta till ett visst klockslag och det blir nog vårt nya middagsplace framöver. Att låta maten tysta mun var väl anammat när vi fick vår första ordentliga pastaportion!
 

I fredags testade vi metron och tog en fika inne i stan. Mottot "alla ska med" funkade sånär som på Martin J som körde sovmorgon och eftermiddagsträning. Jag och David passade på att beblanda oss med övriga turister och svalkade fötterna i en stor trappfontän vid torget.

image37

Vi hittade sedan ett mysigt café och erbjöds engelska menyer så det kändes nästan som hemma men så var det inte riktigt.... Jag har en viss svaghet för såväl choklad som kaffedrinkar och ville inte nöja mig med en enkel latte nu när det fanns så många olika varianter utan tänkte att "bitter chocolate" med espresso lät som en bra kombination. Dessutom skulle det serveras med lite frukt och det kändes som klippt och skuret för mig. Döm om min förvåning när kyparen kom in med ett värmeljus och ställde upp ett kärl med chokladfondue framför mig, men det smakade smaskens det också  =)
image34

Tufft genrep och ändrade förutsättningar...

Kiev välkomnade oss även denna gång med varmt och vackert väder under dagen men en kvav och ganska tung luft som följdes av en rejäl urladdning i form av skyfall under kvällen. Inte på långa vägar lika kraftigt och ihållande regnväder som sist men det räckte för att bli plaskvåt rakt igenom på väg till vårt stamhak för middagen (600m bort).

Onsdagen var förutom en kort jogg på ön "hydroparc" enbart vigd åt resa. Efter en god sömn var det dags att kolla in ravinerna för långdistansen och det gjordes genom att vi långlöpare gav oss i kast med en lagom bana på 5,7km. Detta motsvarar den kvalbana jag på söndag skall genomföra men den här träningen bjöd på lite mer kupering och det var tufft för både kropp och hjärna hela vägen. Det känns iaf bra att ha avverkat det värsta och att det hädanefter bara blir bättre! Långkvalet är betydligt tuffare än själva finalen, åtminstone sett till stigning och framkomlighet, så det är bara att bita ihop och se till att få ta del av finalfesten.

Ändringar i sprinten?
Efter att Bulletin 4 kommit ut har informationen kring tävlingarna delvis justerats och det flacka sprintkval med mycked bebyggelse som vi väntat oss ser nu ut att ha ersatts av en mer kuperad skogssprint. På model event är kontrollerna enbart av skogskaraktär och för min del handlar det nu om att förbereda mig på att jag som tidigt startande kan mötas av en ganska "bushig" skog då det inte hunnit bli så mycket spårat. Skall dock behålla lugnet och plocka kontrollerna en efter en så leder det förhoppningsvis till en bättre startposition i finalen.
image30

David hoppade in som banläggare och har lagt några kluriga sprintsträckor som jag ska bemästra på dagens pass.

Förberedelse för ALLT!
Med tanke på den täta och tunga trafik som finns i omgivningen så kommer vi att använda oss av arrangörernas transporter till de flesta tävlingarna. I några fall innebär det att åka metro och för att inte riskera att åka till fle stationer rekommenderas vi att ge oss ut och "öva" lite på egen hand. Med mitt något förvirrade lokalsinne kan det nog vara en bra idé för jag skulle inte gärna komma hem med meriten att ha missat starten pga avstigning vid fel hållplats!
Stämningen i truppen är god och även om lite olika upplägg givetvis står på programmet så försöker vi att hålla gemensamma middagar och lite kringaktiviteter tillsammans. Det går inte att undgå att märka att vi har olika vardagsrutiner och jag prenumererar hittills på att vara först till frukost medan andra sover så långt inpå avfärd som möjligt.
 
image31

Då jag vaknar tidigt hinner jag se lite av morgonlivet härutanför och det är inte bara vi orienterare som tar oss en morgonjogg ibland, det förekommer även män i såväl jeansshorts som korta badbyxor! En del är så vågade att de morgonbadar i Dnepr men jag tror jag väntar tills vi hittar lite finare vatten.

Hårda genomkörare i O-ringen och därefter avkoppling

World Cup innebar både toppar och dalar för min del. Tyckte inledningen var ok även om en storbom efter halva förstaslingan innebar att jag slarvade bort chansen på att få en fin resa framme i tätklungan och istället fick kämpa hårt på egen hand för att få hyggligt sällskap på den sista gemensamma slingan. Mitt starka andravarv förde med sig att jag kunde ligga med i täten av en ca 10 damer stor klunga (andraklungan efter att Simone, Minna och Heli gått loss), strax bakom Helena J och A-M Hausken, men då jag tvekade in till fjärde sista skärmen tappade jag helt position och var sedan chanslös i spurtuppgörelsen. Tyckte dock att tidsmarginalen var det viktiga för dagen och var glad och nöjd med att ha reparerat det första stora misstaget.

Dag 2 innebar medeldistans och kom att utgöra min stora besvikelse under veckan. Tidigt i loppet infann sig en knackig och svängig rytm och känslan av dåligt flyt spred sig alltmer ju längre loppet fortskred. En kontrollbom på 8:e inledde en stressad avslutning och jag spädde på ytterligare med en storbom i grönområdet på 15:e. Denna bom svider fortfarande med tanke på att jag struntade helt och hållet i de varningssignaler som korsade mitt huvud såväl innan som under den aktuella sträckan. Jag hade ingen plan för hur jag skulle reda upp misstaget på bästa sätt utan sprang kors och tvärs i panik och ville bara att banan skulle ta slut. I efterhand har jag kunnat konstatera att detta sista misstag var det som helt kopplade bort mig från kampen om en slutlig andraplacering totalt.

3:e och sista World Cup-racet var sprint inne i centrala Mjölby. Direkt efter gårdagens missöden brottades jag med tankar som "Undrar om motivationen kommer att finnas fram till VM?", "Är jag en lämplig VM-löpare?", "Vill jag orientera på elitnivå eller finns det andra saker som jag hellre vill göra?"....osv....
Först och främst skulle jag bestämma hur resten av veckan skulle se ut och om det var lönt att göra en sprintstart. Svaret blev JA och nästa problem att lösda var hur förberedelserna för denna skulle optimeras. Jag beslutade mig för att direkt ta tjuren vid hornen och joggade iväg till den sprintträning som fanns i Linköping. Ett varv på H21:s DM-bana var ett bra sätt att komma in i skalan, detaljer och redovisning av vegetation och jag kände ett lugn sprida sig i kroppen. Kunde därefter ta del av samlingen och den efterföljande spexföreställningen med positiva tankar!

Sprintloppet var en festlig tillställning, för såväl löpare som publik, och jag njöt av att ta mig an de kluriga sträckorna en efter en. Taktiken för dagen var just en sträcka i taget och trots en missbedömning till första kontrollen fick jag bra indikationer vid varvningen och lyftes fram av publikstödet. Vägvalen var svårbedömda och jag tappade framförallt tid på sträckan tillbaka mot målet (13:e). Förutom denna är det endast utgången från 10:e som jag unfder loppet upplevde som mindre bra och jag tycker att en 7:e plats var ett fall framåt. Sprint är dock en färskvara och jag behöver bygga vidare på vägvalslösningar fram till VM.

4:e etappens WRE bjöd på lättlöpt långdistans. Banan var ganska enkel men det krävdes hög fart för att vara med i toppen och det är här svårigheterna uppkommer. Jag inledde med en minutbom på andra skärmen kom till vattenhålet) men bet ihop och kämpade hela vägen trpts riktigt tunga ben. I huvudet fladdrade bilder på en lätt Simone förbi och jag trodde inte att jag hade en chans att matcha henne fysiskt denna dag. Känslan skall man dock inte lita på och när jag sprang mot målet kunde jag till min glädje konstatera att Per Forsberg var imponerad av min tid, vilket gav lite extra krafter sista biten. Simone var dock något snabbare för dagen men en jämförelse av sträcktider visade att vi höll jämna steg större delen av sträckorna och jag kunde dessutom konstatera att jag var närmare på denna 9km långa bana än vad jag var på sprinten dagen innan!
image26

Inför sista etappen var Simone i ohotad ledning och den stora kampen utspelade sig bland oss bakom henne. Minna gick ut 4 min före mig och Tanja 3min före. Bakåt kändes det ganska tryggt då avståndet till Emma Engsrand var närmare 5min. Jag kunde alltså inte göra annat än att sköta mina kort rätt och hoppas på misstag från de andras sida. Är nöjd med min insats och var för dagen snabbast i spåret. Tyvärr räckte det inte för att plocka några placeringar (fattades ca 1min) men en fjärdeplats och bästa svenska får ses som godkänt. Framförallt är jag glad över att jag de två sista dagarna kunde matcha Simone, Minna, Tanja mfl och hoppas kunna göra detta även på VM.

 image25Efter hårt jobb är man värd lite semester och för min del utgjordes den av en mysig stocholmshelg med David. Glassbaren i Söderköping blev första stoppet och sedan tillbringade vi lördagen på Gröna lund. Söndagens hemresa innebar även ett ol-pass på den beryktade Lunsenkartan och vi avslutade dagen med en delikat måltid serverad av kockteamet Martner/Johansson.

Ett bra lopp på fel dag..

Fredagens världscuplopp blev inte den fullträff jag hoppats på medan dagens långdistans däremot var ett ganska bra lopp. Tyvärr hade jag önskat det omvända resultatet och det svider i hjärtat att ha slarvat bort världscuppoäng när det nu fattades några starka namn i startfältet.


Världscup 2, medeldistans i Bykle
Inledningen på loppet var lite knackig då jag hade svårt att få till kontrolltagningen klockrent. Värdefulla sekundrar rinner då iväg snabbt, vilket min tvekan på första kontrollen tydligt visade då det efteråt visade sig att jag var mer än 30s efter där. Fortsatte med småsvängar på 4-6:e kontrollen och uppskattar att det var totalt dryga minuten som jag skrapat ihop på omvägarna. Dessa bleknade dock betydligt vid jämförelse med tappet på den 7:e kontrollen där jag sprang ut i fel riktning och hamnade i sluttningen långt höger om kontrollen. Då jag inte märkt av att jag passerat en bäck hade jag svårt att läsa in mig igen och sträckan tog över 3 min för lång tid. Banan vände sedan hemåt och jag tog mig samman och avslutade helt ok. Märkte att Julia Novikova kunde springa på min rygg en bit innan varvningen och gav allt för att ge henne svårigheter att följa mig.

WRE-tävling långdistans och deltävling i norska Craft-cupen
Startade dagen med att springa om några kontroller på gårdagens medeldistans. Hade även idag lite problem med riktningen till 7:e men förstår nu hur parallellfelet uppstod. Efter denna morgoninsikt var det bara att ladda om för långdistans i fjällmiljö i Hovden. Kom dit lite sent men stressade inte upp mig utan drog på skorna och tog mig till starten. Ville få mitt långdistanstänk att fungera och blev därför frustrerad när jag redan på kortsträckan till första kontrollen lyckades snurra till det sista biten in. Tryckte på ordentligt på de efterföljande myrsträckorna och kom tillbaka in i loppet. Strax innan 4:e kontrollen såg jag Simone och förstod att hon lagt bort mycket tid där. Hon höll en rasande hög fart och jag insåg att jag hade två val : a) att släppa kartan och göra allt för att hänga på så länge jag orkade eller b) sköta min orientering och träna långdistans. Jag valde alternativ b och skötte mitt. Tog 5:e kontrollen först men sedan passerade hon på långsträckan till 6:e. Då vi så småningom hade en fjäril skulle vi ändå komma ifrån varandra men jag hade som mål att hålla jämna steg på slingorna. Tyvärr gick jag bet på själva bokontrollen och lade bort ca minuten direkt. Blev därför inte särskilt överraskad vid varvningen då jag endast hade 20s kvar av min ledning. Den tuffa avslutningen kändes i mina ben och jag koncentrerade mig på att skapa säkra kontrolltagningar. En liten missbedömning på förvarningen (kollade inte definitionen som talade om att det var gröndungen och inte sänkan som var kontrollpunkten) anser jag vara mitt största misstag på slutdelen så Simone var helt enkelt starkare och besegrade mig med 1.14. Jag är dock ganska nöjd och hoppas att jag får chansen att utmana henne igen på VM Långdistans!
Resultat
Sträcktider
image15

image16

image17

image19

Nu väntar träning i Hovdentrakten då vi ska stanna här till torsdag. Hoppas på fint väder till löpturerna i mosstråken kring Vidmyr men ikväll ska jag ta det lugnt här i lägenheten tillsammans med familjen Andersson.


RSS 2.0