lenaeliasson

Jag är i fas med min planering och helgen bjöd på såväl godbitar som tankeställare. 2 st härligt genomförda sprintlopp och ett bevis på att "spiken" i ett kval inte behöver betyda att man är slagen på förhand - inte ens under extrema förhållanden som med spårsnö!

Från snö till snö

65 mil enkel resa hade vi i Tunabussen framför oss när vi på fredag morgon gav oss iväg söderut. Efter diverse väderprognoser med snövarning var nog de flesta inställda på att det inte skulle bli en sedvanlig barmarkspremiär, utan mer likt de förhållanden som Falun/Borlänge bjudit på senaste veckorna. Visst tvekade jag lite inför resan men då jag tidigt bestämt mig för att elitserien skall ingå i mitt säsongsupplägg så höll jag fast vid beslutet. Utsatta kontroller och välplanerade banor är för mig optimala träningsförutsättningar, och betydligt svårare att hitta till ett vanligt träningspass på hemmaplan, så dessa faktorer fick väga upp resdagarnas ev. slitage på kroppen. Det är ju faktiskt bra att träna även på detta och helgen bjöd ju på många situationer där jag kunde rannsaka min energifördelning på påverkbara respektive opåverkbara faktorer....

Träning och vitsippor

Jag hade egentligen velat åka ner redan på torsdagen för att hinna ut på en träningskarta men efter att ha ägnat en dryg timma åt att kolla olika resealternativ gav jag slutligen upp (mycket frustrerad) och beslöt mig för att åka minibuss med klubben på fredagen. Inget dåligt alternativ men det känns aldrig bra att bryta det upplägg man bestämt sig för passa bäst. Genom en kompromiss i avresetid öppnades dock möjligheten att hinna ut på karta i dagsljus och jag såg till att kartor skulle finnas att hämta i anslutning till Brunnsparken. Nu var det bara vädrets makter som kunde stoppa oss men hela resan flöt på bra och även en prisvärd lunch på IKEA i Jönköping hanns med (Viltfärsbiff med potatis och gräddsås för 25kr!!! Snåla smålänningar kan man lita på ;-)

Snön dök inte upp på allvar förrän söder om Jkpg men sista timmen blev det blötsnö och dåligt underlag, vilket inte bådade gott för helgens premiär. Vi stack ut på karta och kunde iaktta terrängen samt springa resan ur benen. Jag var alltså i fas med min planering igen!

Boendet låg en bit norrut och vi fick ett helt hus till förfogande. Värdinnan hade förberett ett vårinspirerat välkomnande med gårdagsplockade vitsippor och det blev en fin kontrast till de 2dm snö som låg utanför.

 

Även lite frukt och påskgodis ingick

Att dra spiken...och i spårsnö...

"Någon måste ju starta först men så länge det inte är jag så är det skönt" - kanske några som känner igen tanken och som dragit en lättnadens suck när de fått scrolla neråt i listan och ännu inte stött på sitt namn??? Jag måste faktiskt erkänna att jag blev lite extra nervös för att starta först, och vilket utslag det kunde ge för att ta sig till final eller inte, och det är skrämmande vad lite som krävs för att man ska börja tvivla på sin förmåga. Vet inte om det var min egen bestämdhet för att genomföra mitt lopp och skita i resten eller om det var den inställda elitseriestatusen som påverkade mest men jag var iaf laddad och fast besluten att sköta mitt. Ett bra kvallopp utan kontrollbommar men några svängar på sträckorna gjorde att jag tappade tid. Framförallt hade jag problem med höjden och sluttningen innan parken, då skrämselorden från PM om kontrollanter och passerbara/opasserbara branter ekade i mitt huvud, och jag var väldigt noggrann med kartläsning såväl uppför som utför.

Direkt efter målgång bytte jag om och joggade ner ordentligt, med fullt fokus på final, och det var skönt att se att min insats räckte så långt som till en 3:e plats i heatet. Att jag var en bit efter lade jag ingen större vikt vid för det är omöjligt att jämföra folks insatser i kval, samtidigt som snöns påverkan för min del gentemot övriga också var omöjlig att bedöma. Vaden höll bra men stelnade faktiskt till lite mellan loppen och jag är inte 100% säker på att det bara är inbillning eller egenframkallade känningstendenser. Då jag ändå sprungit flera intervallpass med betydligt längre totaltid ansåg jag att en final var fullt rimlig att kunna genomföra och efter det beslutet släppte jag osäkerhetstankarna och hade valt att springa final, samt ladda för det.

Final med finaltänk

Redan efter kvalet fick jag känslan av att banläggaren skulle klura till det med några långsträckor och under uppvärmningen bekräftades misstankarna genom att jag kunde se de tidigt startande välja olika vägar ut från startpunkten. Även varvningen förtydligades av de tidigt startande och det är en trygghet att ha med sig när man närmar sig publiken. Dock är det en hel del som skall klaras av innan man är där och jag fick säga till mig själv på skarpen att fokusera på MITT och att det är JAG som väljer MINA vägval. Lyckades bra med detta och anser mig ha tagit bra vägval hela tiden, men framförallt genomfört dem optimerat på de flesta ställen. De längre sträckorna var väldigt avgörande och även om jag hade ett i jämförelse gigantiskt tidstapp på kortaste sträckan (missade bäckövergången till 2:an och vände istället för att fortsätta och ta den nerifrån) så kunde mitt konsekventa tekniska agerande föra mig till seger med stor marginal. Är väldigt nöjd med att jag hela tiden fokuserade på mig själv och valde mina vägar, trots att jag flera gånger skymtade/mötte Tanja Ryabkina på andra vägval. Det kan ibland kännas fel att springa i ett helt nytt spår, när man vet att åtminstone 30 personer har haft samma bana innan, men för mig kändes det naturligt då jag bestämt mig för att ta det vägval jag trodde mest på. Så här i efterhand låter det kanske kaxigt men det ligger något i ordspråket: "Du kan inte komma först om du går i andras fotspår".....

En bra dag och en mindre bra dag.....INTE vad jag ville ha med mig

Medeldistansen bjöd också på snö men det hade det ju funnits viss förvarning om så det kan jag inte skylla min dåliga insats på. Märkte dock att jag blev frustrerad av att se spår och började vela kring huruvida jag skulle följa dem eller inte, vilket fick mig att tappa riktningen några gånger. Då jag inte var lika taggad från början krävdes det varken många eller stora misstag för att få mig ur balans och redan in mot 6:e kontrollen hade jag slagit av på takten. Sprang igenom banan men hade som sagt svårt att hitta tillbaka till ett långvarigt flyt så sträckorna föll mer ut i ett bra-dålig-bra-dålig-mönster.

Då målet med helgen inte var resultatbaserade utan snarare inriktade på stabila insatser så har jag svårt att smälta ett upprepande av mitt tidigare "topp-och-botten-mönster". Visst är det skönt med bekräftelse på att ha en tillräcklig maxkapacitet, och att alternativträning är ett kanonbra komplement till löpning, men det jag främst tar med mig är att jag fortfarande behöver jobba på att fördela rätt mängd energi på varje moment. Antagligen tog sprintdagen lite mer energi än jag räknat med, samtidigt som jag också slappnade av för tidigt och var nöjd med att åtminstone ha fått ett bra kvitto med hem. Kommande mästerskap är hårt späckade och jag har som mål att vara med i toppen mer än en gång, vilket jag nu inspirerats till att jobba med hemma. Dock skall jag inte trycka ner min fina sprintinsats utan avslutar med att säga att den medförde många avbockningar på helgens "syftes-lista", bland andra:

Avdramatisera yttre förhållanden, ex. skoval, väder, startposition

Vara här och nu i tävlingsmomentet, dvs. lämna plugget åt sidan från avresa till målgång söndag

Förbereda mig genom "model event" och skapa grundstrategi utefter den

Att ladda om mellan kval och final samt spetsa finalloppet

Extra koll på kompassen så att riktningen hela tiden är bra
Ha roligt

PS. Kartklipp med mina vägval kommer senare under kvällen/morgondagen. DS

Oron över det vadproblem jag haft sedan snart 6 veckor tillbaka har slitit hårt på mig, på många olika sätt...

Ibland krävs det inte stora motgångar för att sätta igång en negativ spiral som kan vara svår att bryta. De som känner mig vet att jag i perioder kan vara otroligt effektiv och ha många bollar i luften, men också att det efter en sådan period kan tvärvända och jag blir då otroligt trött när jag börjar slappna av. Jag har länge kämpat med att hitta en balans någonstans mittemellan, framförallt med målet att inte sjunka så djupt i downperioderna, men än är jag inte framme vid den magiska formeln. I mina effektiva perioder är jag ett kontrollfreak som planerar allt in i minsta detalj och ständigt tänker på nästa drag. De stunder jag är som mest avslappnad är under träning och under träningspassen släpper jag tankarna fria och känner mig bekymmerslös. Detta är givetvis bra, med tanke på att jag som elitidrottare vill att träningen skall fungera, men det kan också vara farligt för det är då lätt att fly in i träningen och använda den som ett gömställe. Följden blir otroligt mycket träning samtidigt som jag mellan passen går på högvarv och återhämtningen får därmed inget utrymme.

För mig var det inte speciellt lyckat att åka på teknikläger till Portugal och redan dag 2 konstatera att jag inte skulle kunna genomföra min planerade vecka (korta snabba pass med stort utrymme för vila däremellan) och den stress jag skapade inom mig, vilken främst bestod av en stor besvikelse för att jag inte lyssnat på kroppen, resulterade i att jag åkte hem med 4 ganska tunga styrkepass, 2 racercykelturer på totalt 16 mil, 3 ol-pass i hög fart, 2 ol-pass i lugnare fart samt ett antal kartpromenader. Denna träningsbelastning hade jag dock svårt att ta till mig och mentalt kändes det inte som att jag gjort så mycket, vilket resulterade i hårdträning alternativt när jag väl kom hem och hade obegränsad tillgång till skidor och wetwest samt styrketräning. Jag hamnade dock i en downperiod tillslut och därifrån är jag nu på väg tillbaka till en balanserad vardag, med utrymme för andra förströelser än träning. Det sistnämnda kan ibland vara svårt att prioritera när man är 365-dagarsidrottare men för mig är det otroligt viktigt för att jag ska kunna prestera. Allra svårast kan jag känna att det är när träningen flyter på och man bara längtar efter nästa pass MEN det är också då det kan vara som mest lämpligt att stoppa upp och verkligen göra något annat.

För några kan det kanske verka besynnerligt att jag, som inte har ett "åtta-till-fem-jobb" vid sidan av min träning, kan uppleva att dagarna rusar på utan att jag hinner med. Jag har istället en sparsamt schemalagd studiesituation med eget upplägg på pluggande däremellan. Dock har jag märkt att det kan vara svårt att se till att schemalägga sig själv dessa dagar och betydligt lättare att ta sig till kartor en bit bort och göra träningsdagar. (Skejtvasan var t.e.x en mycket trevligare upplevelse än att plugga vid köksbordet)

Stärkande och hälsosamt i fjällen
Förra veckan var det landslagsläger i Ljungbyhed men enligt ursprungsplanen skulle jag varit i Portugal med Hässelby SK. Då jag tidigt strök detta läger för att undvika att stressa igång löpningen valde jag att även avstå tekniklägret och istället blev det några fina dagar i Idre Fjäll tillsammans med David. Massor med snö, uppiggande solsken och minusgrader (förutom sista dagen med lite duggregn) och endast  träna, äta och sova i fokus gjorde mig gott! Då David nyligen varit på fjällutbildning med skolan, och fått smak för turåkning, passade han på att guida mig ett varv runt Nipfjället. Snömängden varierade kraftigt och på ett ställe (se nedan) hade vi faktiskt svårt att följa ledmarkeringarna.




Skadad?... eller inte skadad?.. - det är frågan....
Det lilla skadeproblem som jag brottats med ett tag är på väg att ge sig men i huvudet har det satt djupa spår och jag är fortfarande livrädd för att få tillbaka en smärttendens. I början var jag ju lite nonchalant och ivrig, vilket ledde till att jag fick stå där med skammen och besvikelsen med endast mig själv att skylla på. (Är man då duktig på att döma sig själv kan det bli jobbigt.) Nu har jag dock avverkat två hårdare intervallpass på hårdare underlag samt några pass i skogen men det går inte riktigt att komma ifrån tanken på hur känslan är i varje steg. Detta medför att jag ännu inte gått över på "normal" löpdos men den här veckan blir det iaf en klar ökning och jag är precis på väg ut till Ornäs för ett tidigt kartpass med Jenny Johansson. Därefter bär det vidare ner mot Stockholm och en sväng på ett gammalt 25-mannaområde (2003). Efter några späckade dagar med mental träning kommer jag att göra ett besök hos Lina B och Sofie J i Uppsala samt springa vintercup där på söndag. Min erfarenhet av tidigare mentala stegutbildningar på Bosön (träningstid fram till 08.30 samt efter 21!!) har fått mig att planera in återhämtningsdagar under vistelsen där för annars lär jag snart vara tillbaka i den negativa spiralen... 

Klokord
Under min skadeperiod har jag även insett att det är lätt att övervärdera löpningen, och undervärdera de alternativa formerna, genom att tänka att det krävs MER av såväl mängd som intensitet för att kompensera de uteblivna löppassen.
Andra tänkvärda saker kan vara att:

"En dålig dag kan alltid bli bättre" att jämföra med Iors "Den här dagen började inte bra och den kommer antagligen inte att bli bättre"

"Att göra ingenting med sina vänner är det bästa i världen."

"Ibland är du underbar även när du inte vet om det"
"
Det är dumt att oroa sig i förväg, risken är att du får uppleva besvikelsen två gånger"

Avslutningsvis vill jag bara tillägga att jag är medveten om att mina små skadeproblem är bagateller och droppar i havet i jämförelse med allt elände som sker runt om i världen (katastrofer, krig, svält osv.) MEN det är ändå jag "här och nu" som jag upplever och det är i första hand det jag kan ta ansvar för. Idrotten är just nu en stor del av min livssituation men samtidigt också en hobby som jag kan sluta med när jag känner att det är dags. Än så länge är har jag dock inte sådana planer utan 365 SPÄNNANDE, ROLIGA och UTMANANDE dagar om året gäller fortfarande.

Lycka till Syrran i SM-finalen i bandy på lördag. Sätt dit de där gul-svarta gnagarna! Go IFK Nässjö!