Ett överhettat huvud och en sliten kropp
Oron över det vadproblem jag haft sedan snart 6 veckor tillbaka har slitit hårt på mig, på många olika sätt...
Ibland krävs det inte stora motgångar för att sätta igång en negativ spiral som kan vara svår att bryta. De som känner mig vet att jag i perioder kan vara otroligt effektiv och ha många bollar i luften, men också att det efter en sådan period kan tvärvända och jag blir då otroligt trött när jag börjar slappna av. Jag har länge kämpat med att hitta en balans någonstans mittemellan, framförallt med målet att inte sjunka så djupt i downperioderna, men än är jag inte framme vid den magiska formeln. I mina effektiva perioder är jag ett kontrollfreak som planerar allt in i minsta detalj och ständigt tänker på nästa drag. De stunder jag är som mest avslappnad är under träning och under träningspassen släpper jag tankarna fria och känner mig bekymmerslös. Detta är givetvis bra, med tanke på att jag som elitidrottare vill att träningen skall fungera, men det kan också vara farligt för det är då lätt att fly in i träningen och använda den som ett gömställe. Följden blir otroligt mycket träning samtidigt som jag mellan passen går på högvarv och återhämtningen får därmed inget utrymme.
För mig var det inte speciellt lyckat att åka på teknikläger till Portugal och redan dag 2 konstatera att jag inte skulle kunna genomföra min planerade vecka (korta snabba pass med stort utrymme för vila däremellan) och den stress jag skapade inom mig, vilken främst bestod av en stor besvikelse för att jag inte lyssnat på kroppen, resulterade i att jag åkte hem med 4 ganska tunga styrkepass, 2 racercykelturer på totalt 16 mil, 3 ol-pass i hög fart, 2 ol-pass i lugnare fart samt ett antal kartpromenader. Denna träningsbelastning hade jag dock svårt att ta till mig och mentalt kändes det inte som att jag gjort så mycket, vilket resulterade i hårdträning alternativt när jag väl kom hem och hade obegränsad tillgång till skidor och wetwest samt styrketräning. Jag hamnade dock i en downperiod tillslut och därifrån är jag nu på väg tillbaka till en balanserad vardag, med utrymme för andra förströelser än träning. Det sistnämnda kan ibland vara svårt att prioritera när man är 365-dagarsidrottare men för mig är det otroligt viktigt för att jag ska kunna prestera. Allra svårast kan jag känna att det är när träningen flyter på och man bara längtar efter nästa pass MEN det är också då det kan vara som mest lämpligt att stoppa upp och verkligen göra något annat.
För några kan det kanske verka besynnerligt att jag, som inte har ett "åtta-till-fem-jobb" vid sidan av min träning, kan uppleva att dagarna rusar på utan att jag hinner med. Jag har istället en sparsamt schemalagd studiesituation med eget upplägg på pluggande däremellan. Dock har jag märkt att det kan vara svårt att se till att schemalägga sig själv dessa dagar och betydligt lättare att ta sig till kartor en bit bort och göra träningsdagar. (Skejtvasan var t.e.x en mycket trevligare upplevelse än att plugga vid köksbordet)
Stärkande och hälsosamt i fjällen
Förra veckan var det landslagsläger i Ljungbyhed men enligt ursprungsplanen skulle jag varit i Portugal med Hässelby SK. Då jag tidigt strök detta läger för att undvika att stressa igång löpningen valde jag att även avstå tekniklägret och istället blev det några fina dagar i Idre Fjäll tillsammans med David. Massor med snö, uppiggande solsken och minusgrader (förutom sista dagen med lite duggregn) och endast träna, äta och sova i fokus gjorde mig gott! Då David nyligen varit på fjällutbildning med skolan, och fått smak för turåkning, passade han på att guida mig ett varv runt Nipfjället. Snömängden varierade kraftigt och på ett ställe (se nedan) hade vi faktiskt svårt att följa ledmarkeringarna.
Skadad?... eller inte skadad?.. - det är frågan....
Det lilla skadeproblem som jag brottats med ett tag är på väg att ge sig men i huvudet har det satt djupa spår och jag är fortfarande livrädd för att få tillbaka en smärttendens. I början var jag ju lite nonchalant och ivrig, vilket ledde till att jag fick stå där med skammen och besvikelsen med endast mig själv att skylla på. (Är man då duktig på att döma sig själv kan det bli jobbigt.) Nu har jag dock avverkat två hårdare intervallpass på hårdare underlag samt några pass i skogen men det går inte riktigt att komma ifrån tanken på hur känslan är i varje steg. Detta medför att jag ännu inte gått över på "normal" löpdos men den här veckan blir det iaf en klar ökning och jag är precis på väg ut till Ornäs för ett tidigt kartpass med Jenny Johansson. Därefter bär det vidare ner mot Stockholm och en sväng på ett gammalt 25-mannaområde (2003). Efter några späckade dagar med mental träning kommer jag att göra ett besök hos Lina B och Sofie J i Uppsala samt springa vintercup där på söndag. Min erfarenhet av tidigare mentala stegutbildningar på Bosön (träningstid fram till 08.30 samt efter 21!!) har fått mig att planera in återhämtningsdagar under vistelsen där för annars lär jag snart vara tillbaka i den negativa spiralen...
Klokord
Under min skadeperiod har jag även insett att det är lätt att övervärdera löpningen, och undervärdera de alternativa formerna, genom att tänka att det krävs MER av såväl mängd som intensitet för att kompensera de uteblivna löppassen.
Andra tänkvärda saker kan vara att:
"En dålig dag kan alltid bli bättre" att jämföra med Iors "Den här dagen började inte bra och den kommer antagligen inte att bli bättre"
"Att göra ingenting med sina vänner är det bästa i världen."
"Ibland är du underbar även när du inte vet om det"
"
Det är dumt att oroa sig i förväg, risken är att du får uppleva besvikelsen två gånger"
Avslutningsvis vill jag bara tillägga att jag är medveten om att mina små skadeproblem är bagateller och droppar i havet i jämförelse med allt elände som sker runt om i världen (katastrofer, krig, svält osv.) MEN det är ändå jag "här och nu" som jag upplever och det är i första hand det jag kan ta ansvar för. Idrotten är just nu en stor del av min livssituation men samtidigt också en hobby som jag kan sluta med när jag känner att det är dags. Än så länge är har jag dock inte sådana planer utan 365 SPÄNNANDE, ROLIGA och UTMANANDE dagar om året gäller fortfarande.
Lycka till Syrran i SM-finalen i bandy på lördag. Sätt dit de där gul-svarta gnagarna! Go IFK Nässjö!
5 mil enkel väg för en pizza och ändå lurad av Pizza Hut
botten och de dessutom hade fått en gratiskupong på en läcker take away från Pizza Hut,
tänkte jag att det kunde bli ett lämpligt mål. Ca 5 mil enkel väg visade kartan men det kändes som en lagom utmaning och jag trampade iväg.Att hitta till Pizza Hut var småklurigt, då staden var mer enkelriktad än Falun och samtidigt lika backig som Huskvarna, men place de Republica var välkänt för ortsbefolkningen och de guidade med fina gester. Anlände runt 11.20 och blev då förskräckt när jag insåg att det var väldigt mörkt inne på Pizza Hut men hittade så småningom
följande skylt:
och ägnade lättad de sista minutrarna åt lite dokumentation och stretching.
Väntar... väntar.... först på plats.............nästan 5 mil hit!
När de äntligen slog upp portarna vattnades det redan i munnen på mig och jag stegade in och räckte fram min kupong. Snacka om besvikelse när den uttråkade och tuggummituggande tjejen i kassan frågade vilken Medium pizza jag tänkte köpa för att få ta del av den "extra" pizzan, samtidigt som hon nonchalant pekade på den finstilta portugisiska texten längst ner. När jag tittade närmare kunde jag utläsa några få ord som liknade svenskan och då jag kände att det inte var realistiskt att först klämma en Mediumpizza, som kostade dubbelt så mycket som deras lunchbuffé!, och därefter forsla hem en small i min lilla ryggsäck så gick jag ut och tog mig en funderare. Rakt över torget fick jag då syn på ett mysigt litet café och gick dit (hade faktiskt tagit med vanliga skor så att jag slapp trippa runt med clips-skor i stl.42) och där blev det en rejäl fika som depåpåfyllnad innan jag styrde hemåt igen.
Mumsfillibabba!
Lämnat Coimbra och nästa anhalt är Cantanhede med Praia de Mira ytterligare ca 20km bort.
Snacka om raka vägar!
Nästan 10 mil avklarade, ca 4.20 tog det.Ibland fanns det lite att titta på vid sidan om också.
Blev aldrig aktuellt men det var tryggt att veta att det fanns en backup. Sov dock riktigt bra i "min" säng den natten efter att dagen även bjudit på kurvbilds-ol och styrka.
Hemma i Sverige igen
Efter tidig uppstigning, med frukost 06.00 och avresa kort därefter, ägnades dagen åt diverse transporter. Bilt till Porto, flyg hem med landning efter 15 (svensk tid) på Skavsta, flygbuss till Stockholm C och tåg till Falun med ankomst 20.37. Där mötte David upp mig och jag fick sedan äran att möta en nystädad bil, nystädad lägenhet och hemlagad middag med levande ljus:
Myspys!
Tagliatelle med kronärtskockor och salamikrisp (inklusive svart tapenade som David nu lärt sig vad det är)
Lämnade sedan av David 08.30 söndag morgon, för en veckas vinterutbildning i fjällen med skolan, så på söndag är det min tur att stå för servicen. Tilldess passar jag på att njuta av skidåkning på Lugnet och lite avkoppling i Smedjebacken och förhoppningsvis kommer jag att kunna trappa upp löpningen så smått - utan bakslag i vaden. Säsongen närmar sig och det skulle vara roligt att kunna följa den plan jag från början satte upp. Om inte så blir fallet är det dock ingen fara för planer är till för att redigeras och jag jobbar med flexibilitet för att nå bästa möjliga resultat!
9.51 får ses som att jag är på gång!
Efter att jag i måndags tog helt slut på ett långpass drog jag på tisdagen med mig David till sol och bad tillsammans med en höggravid Karro Höjsgaard, maken Tomas, sonen Oskar, Elin Dahlin och Emma Johansson. De två sitnämnda skulle under onsdagen sätta tider på 3000m och jag hängde på.Har tidigare blivit medveten om att känslan i kroppen kan spela en spratt och därför valde jag att testa min form litegrann genom 3000m på Kvarnsvedens IP. Jag har tidigare endast sprungit inomhus och har PB 9.46 men senaste försöket slutade precis under 10.00. David erbjöd sig att vara "hare" och jag beställde farthållning för 9.45 första 2km. Han höll detta ganska bra och jag kunde avsluta lite snabbare och landade då på 9.51 (3.17+3.17+3.15). För att återgå till känslan så tycker jag mig se att formen är minst lika bra som tidigare år och med tanke på att jag gjort stora framsteg i min långdistansorientering under våren så kan VM bli riktigt spännande!Avslutad träningshelg
Jag har haft en tuff träningsperiod med tävlingar i Hjobygden lö+sö samt några träningspass i Hökensåsterrängen i samband med dessa. De avslutande etapperna på O-ringen stärkte mig i mitt tekniska taktikskapande men jag tror att jag därefter varit väl generös med kartträningen och koncentrationen har därför sviktat bitvis mot slutet. Lördagens medeldistans (jag har för första gången ritat in i runoway och det ser nog lite knackigare ut än det egentligen är på vissa sträckor men det beror på ovanan att rita) var smålurig, framförallt i nära anslutning till kontrollerna i början, och då jag ägnat morgonen åt tuffa banintervaller hade jag fullt upp med att föra benen framåt i den bitvis knöliga terrängen. Inget försvar för mina misstag men jag är övertygad om att jag hade varit mer på hugget med mer fulla depåer. (och utan begynnande stelhet i form av träningsvärk).
Söndagens långdistanslopp inledde jag med ett defensivt runtvägval för att slippa trassla i vegetationen (vann sträckan) men jag utnyttjade inte stiglöpningen tillräckligt då det sedan blev storbommar på både 2:a och 3:e kontrollen. Gav dock inte upp här utan kämpade på och fick någorlunda ordning på tekniken till slut. Dagens mest anmärkningsvärda notering är att jag direkt efter målgång stack ut på min medelbana från lördagen och spöade tiden med dryga minuten, vilket visar att orken för att trycka på även i slutet av en rejäl långdistans finns i kroppen!!!
Sista hårdkörningen var tänkt att avslutas med programmet:
Fredag - långdistans + sprintträning i Mora
Lördag - långdistans Kvarnsveden, svealandsmästerskap
Söndag - medeldistans Kvarnsveden
men då jag fått flera indikationer på att kroppen är sliten så kommer jag att hoppa över någon av tävlingarna.
Uppladdning i Ukraina
Resan mot Kiev inleds redan under tisdag eftermiddag då vi kommer att bo över på Arlanda och flyga tidigt onsdag morgon. Väl på plats planerar jag att göra en sista koll i de brantaste ravinerna som ska vara långrelevanta. Det kommer antagligen att bjudas på vägval kring dessa och då är det skönt om man i ryggmärgen har etsat fast känslan för när de skall bestigas respektive rundas. Sist tyckte jag att många sänkor var fyllda av nässlor men det kan ju också ha berott på att jag under detta sista pass var trött och därmed upplevde det som mer svårframkomligt än vad jag hade gjort med piggare ben. Den förberedande träningen är klar när vi kommer ner och allt handlar om en mental finslipning, vilket säkert går bra i det glada gäng som skall umgås där! David är också igång med sista finslipet och visar här hur laddade vi är för att anta de väntande utmaningarna!
Vad händer efter VM??
VM har legat i fokus sedan länge och det kan vara bra att även tänka lite på vad som händer när urladdningen är över. Som student innebär det att redan innan avfärd till Kiev ha fixat "Ja tack" till sina kurser då vi kommer hem samma dag som kursstarten. Jag har dock haft en del frågetecken kring mina studier under hösten då några kurser tidigt ströks pga för få sökande. Det hela blev inte bättre av att David missade mitt antagningsbesked i posthögen och min ansökan helt enkelt ströks för att jag inte tackade ja i tid.... Efter lite jobb har det dock börjat ordna upp sig och jag har åtminstone ett muntligt löfte om kurstart i en kurs som jag vill läsa och har även kommit över schema och kurslitteratur så att jag klarar inledningen utan att halka efter direkt. Därmed lämnar jag detta och fokuserar på den stora utmaningen söderöver. Förutom studier de första 10 veckorna efter VM står en resa på programmet i okt/nov så hösten känns tryggad!
3:e gången gillt
Förra helgens tester gick betydligt bättre än de tidigare årens men det fanns ändå lite mer att önska av mina lopp. Framförallt är jag besviken över min insats på medeldistansen, där jag länge belade andraplatsen men efter ett större misstag stressade mig genom banans avslutning och dessutom besökte fel näst sista kontroll och slutade som diskvalificerad. Visserligen fick jag ändå ett kvitto på att kapaciteten är hög men det gick åt mycket energi att svälja besvikelsen och ladda om för långdistansen dagen efter. I detta lopp kom ett stort tidstapp i samaband med bokontrollerna och långsträckan hem, bland annat i form av totalt vansinnigt onödiga saker som exempelvis kontrakurslöpning på första slingan, men jag försöker se det positiva med att dessa moment förhoppningsvis är enklare att jobba bort än dåligt flyt hela vägen!
Nästa vecka springer jag World Cup i O-ringen och det blir en bra träningsperiod inför lången. Framförallt ska det bli spännande med första etappens ultralånga masstart som en bra värdemätare inför VM. För tillfället befinner sig hela VM-trupen på uppladdning vid det natursköna Omberg vid Vätterns östra strand och förutom träningen skall vi hinna med lite utflykter. Bland annat står matlagning utomhus på programmet ikväll och det har jag övat lite på, bland annat kan ni här nedan se hur jag njuter av egenlagad mat som jag och David lagat över öppen eld i samband med att vi tältade på Bonäsheden i Mora under en träningshelg i slutet av maj.
När motivationen tryter skulle man behöva en spark i baken
Vädret var riktigt fint under måndagen och även i förmiddags lyste solen. Vid eftermiddagsfikat droppade lite regn utanför fönstret och det bidrar nog lite till min tvekan kring träningsvalet då en cykeltur i solen hade lockat mer. Är frustrerad över att jag inte har gjort en plan att hålla mig till dessa dagar men samtidigt har jag velat lyssna till kroppen och inte slaviskt köra på med risk för en skada lagom till vm-testerna. Under förmiddagen var jag iaf duktig och körde ett hårt intervallpass 10st 60/30 + 10st 40/20 med William som hare. Imorgon hoppas jag att jag lyckats lagra tillräcklig koncentration för att klara av ett ol-pass och ev blir det i form av intervall-ol i myrarna.
Lite sol och bad är fina inslag i sommarträningen
Är själv bäste dräng?
Det här med att ha en tränare eller inte är något jag funderat kring ett tag. Jag är medveten om att det finns stora brister i mitt kunnande kring träning men samtidigt är ju en del av tjusningen med träningen att jag själv funderar, experimenterar och prövar. Inför VM i Danmark 2006 funderade jag länge kring mitt upplägg sista månaden och det gav en härlig kick att efteråt kunna konstatera att det hela räckte till en 4:e-plats och jag gav mig själv en välförtjänt klapp på axeln.
Inom friidrotten är det ju vanligt med personliga tränare och jag tycker mig märka att en del orienterare har anammat konceptet. I vår idrott tror jag dock att det är viktigt att man tänker på att det är flera olika moment som skall tränas (fysik, teknik, mentala tillstånd och olika discipliner) och att varje individ har sin egen fördelning i behärskandet av dem. För tillfället är det mentala faktorer som främst påverkar min prestation och jag har jobbat mycket med att ha rätt sinnesstämning innan jag startar. Den fysiska formen för dagen kan jag ju inte påverka när jag står på startlinjen och flertalet gånger har jag konstaterat att eventuella skillnader mellan min maximala fysiska kapacitet och en sämre sådan inte ger speciellt stor tidsmässig skillnad i slutändan. Den känslomässiga upplevelsen (tung eller pigg och fräsch) kan dock inverka på min koncentration och därför är det viktigt att jag fokuserar på att optimera loppet oavsett fysisk form. Det är ju egentligen ett väldigt simpelt och logiskt resonemang, att inte springa något i onödan om den fysiska formen är sämre, men teori och praktik är ju som det är....
Att unna sig saker
Att vara hemifrån under hårda träningsperioder är något jag verkligen uppskattar. För mig är det lättare att koppla av och tillåta mig att "bara vara" på platser där vardagliga sysslor inte ständigt gör sig påminda. Är det dessutom lov från skolan så blir det ännu bättre och då jag tycker om att läsa böcker har det varit underbart att sätta sig i en fåtölj och sträckläsa nonsenslitteratur utan att behöva fundera över om jag egentligen borde plugga! Det verkar också som om den gamla klyschan "Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen" faktiskt stämmer för jag sover otroligt bra efter att ha sugit i mig fjälluft hela dagen.
Världscupladdning med lunsjpakke och kvalitetsträning
Fredagens midsommarafton firar jag genom att springa deltävling 2 i Världscupen. Är sedan igår eftermiddag på plats i norska Bykle och bor i anslutning till tävlingsområdet. För att förbereda mig på bästa sätt har jag, David och William Lind anammat de norska mattraditionerna och fixat oss lunsjpakke att ta med ut mellan passen. Gårdagen bjöd på en första inblick i den väntande fjällterrängen, då vi kunde ge oss ut på en egenlagd ol-bana strax utanför avlyst område. Det var smålurigt bland fjällbjörkarna men mosstråken var snabblöpta och fina. Kartan kan dock behöva sig en redigering men det kan förutsätter jag att arrangörerna fixat till tävlingen ;-).
Idag var det träningskartor i Hovden som stod på tur och jag hade som mål att köra ett fint tempopass på kontrollerna där. Det blev riktigt bra i form av 4st ol-intervaller där jag startade först och William och David 1min resp. 1min 40s jagandes bakom mig. Klarade av att hålla undan på alla intervaller utom en men då jag fick tekniken att stämma riktigt bra är jag väldigt nöjd. Efter ett friskt dopp i Otra och en norsk lunsj på stranden, med efterföljande vila i solen, blev det även ett intervallpass på väg/skogsväg. 10st 30/60s + 20st 15/15s med William som draghjälp väckte mina sedan några dagar tillbaka tröga ben och jag är nu pigg och sugen på träning igen. Kanske kan det ha ett visst samband med att jag nu sovit ut ordentligt också....
Venla och annorlunda övernattning i Helsingfors
På tal om att sova så lyckades jag, William och Martin Johansson med bedriften att fixa gratis boende i Helsingfors sö-må, i väntan på vårt tidiga flyg (5-bussen till flygplatsen) vidare till Oslo måndag morgon. Under vår jakt på ett hotell med någorlunda rimligt pris lyckades jag fråga precis rätt kille om vart vi kunde hitta ett vandrarhem. Antingen var han bara ovanligt trevlig eller så trodde han att mina två polare var av samma kön som jag men det hela slutade iaf med att vi övertog Joonas rum medan han sov på soffan i studentlyans samlingsrum!
I Oslo blev vi sedan upphämtade av David och fortsatte resan till Bykle.
Venlakavlen var annars ingen större hit för mitt Tunagäng utan det kändes som om vi hade stolpe ut på samtliga sträckor. Jag inledde väldigt bra på startsträckan och hade ensam ledning med 1.30-2min efter drygt halva loppet. Då gick jag på en 2min bom och skymtade ett fåtal löpare. Därefter agerade jag inte speciellt bra utan stressade upp mig och ytterligare 2-3min rann iväg. Efter mig fortsatte vi tappa rejält med tid och även om Emma hade kontakt med löpare som sprang in runt 10:e plats så hade inte heller hon marginalerna på sin sida och fick nöja sig med att springa in som 21:a.
World cup 1, sprint in Lapoua
Efter ett bra kvallopp med god fart i benen var jag taggad inför finalen. Karaktären på banan förväntades dock växla från lätt skog + parkmiljö med byggnader till i stort sett ren skogslöpning, efter vad model event visat oss. Blev därför förvånad när inledningen av finalen var starkt löpbetonad och utan större klurigheter i orienteringen. Två vägval runt dammar förekom dock och jag gjorde en missbedömning till 3:e kontrollen och tappade ca 15s på att springa höger istället för vänster. Ännu ett misstag kom till 7:e kontrollen då jag trasslade mycket i skogen när jag skulle gena mellan stigarna och vid radion var jag i stort sett borträknad. Avslutade dock starkt, bland annat genom att vinna långsträckan tillbaka, och jag är hyffsat nöjd med att inleda världscupen som 7:a. Tar även med mig flera positiva delar från dessa sprintövningar som gav bra förberedelser för VM.
Finalbanan finns på Emmas sida
VM-genrep i Ukraina med värme, storm och HUNDAR
Kiev bjöd sedan på minst sagt varma vindar och jag måste erkänna att jag inte förväntat mig riktigt så fuktigt klimat, men klagar absolut inte för det lär vara vad som väntar till sommaren. De kvava dagarna följs dock upp av riktiga urladdningar i form av regn och första kvällen bjöd på lite mer dramatik än så. Ett hejdundrandes åsk- och blixtväder, med stark blåst och ett skyfall utan dess like, kunde jag och Lina B följa från vårt fönster på 5:e våningen. Vattnet hällde ner från himlen och de stackars fotgängare som befann sig ute blev genomvåta. Några i truppen hade ännu inte tagit sig tillbaka från middagen och de plaskade fram med vatten över knähöjd vissa bitar. Så småningom lugnade det hela ned sig och de sista nätterna har endast bjudit på lite regn som snabbt torkat upp under morgonen.
Kval Långdistans och lite andra träningar
Några tuffare raviner och branta sluttningar blandat med lättlöpta platåer är vad vi tror väntar på långdistansen. Dagens kvalbanor motsvarade förväntningarna och det blev för mig en lyckad genomkörare. Med "kvaltänk" och disciplinerat genomförande kunde jag, trots lite stumma lår, hålla god fart och jag är mycket nöjd med mitt lopp. Det räckte till seger i a-heatet och även om det är svårt att jämföra heat emellan så matchade jag Simones tid i heat b. Resultat. (Jag hoppas på att komma åt sträcktider och kartor snart.)
Gårdagen bjöd på sprint kval + final men för min del innebar det mest att jag fick en tankeställare för hur viktigt det är att springa sprint med jämna mellanrum för att kunna prestera optimalt i denna disciplin. Jag kände mig ringrostig och hade problem på samtliga långsträckor, med såväl vägvalstänk som genomförande. Skall det bli sprint på VM för mig så vill det till att jag styr upp dessa, för tillfället, svaga sidor hos mig. Ett annat moment som uppdagades denna dag var alla de hundar som befinner sig så gott som överallt i de Ukrainska skogarna. Ibland har de en ägare någonstans i närheten men det förekommer också vildhundar. Två brittiska tjejer har blivit bitna och fått ta rabiessprutor och det är svårt att inte fundera över eventuella hundar när man springer i skogen. Sprintfinalen sprang vi i en park som visade sig vara mycket omtyckt av hundar utan koppel men vi tror att de flesta hade ägare i närheten för alla klarade sig utan bitmärken. Största problemet här stötte Anna Mårsell på i form av en blottare som rörde sig i närheten av första kontrollen!Morgondagen bjuder på stafetträning tillsammans med flera andra nationer men jag kommer framförallt att ladda extra för tisdagens medelfinal och onsdagens långfinal.
Dyr träningsdag
Avslutar med en reflektion kring något helt annat och det är påståendet att "orientering är en billig sport som inte kräver en massa dyrt material". I tisdags körde jag två ol-pass och lyckades ha sönder ett fotledsskydd per pass. Om detta skall vara ett mönster säsongen ut kommer min privatekonomi inte att gå ihop, med tanke på att det handlar om ca 1200:-
Nåväl, sådan otur ska jag väl inte behöva ha utan jag får se det som en engångsföreteelse. Dock kan jag tycka lite synd om mig själv och alla andra som känner sig manade att springa med vristskydd för man kan tycka att det räcker med att ha problem med stukningar, vilket jag tycker har resulterat i en viss feghet i forceringen i stenigare partier, men man ska betala för det också! Mest besviken är jag dock för att jag började dessa funderingar redan under andra passet och därmed tappade koncentrationen bitvis. Det var inte rätt plats att släppa kartkontakten på så det straffade sig direkt på Kolarboberget (karta över detta område finns i tidigare inlägg nedan).
Ett bakslag...
När jag springer mina testslingor och intervallpass kör jag stenhårt med tidtagning och det är ju en förutsättning för att kunna dokumentera bra resultat. Doch riskerar man ju samtidigt att få se ett mindre bra resultat och om man inte vill det kan man istället strunta i klockan och gå på känslan. I söndags tyckte jag att känslan var bra men jag märkte att det är lätt att lura sig. Som tur var hade jag då klockan med som snabbt kunde ta ner mig på jorden genom att visa sanningen!
Efter en vecka med flera positiva glädjeämnen, och förvånansvärt starka ben ända in på lördagen, så vände kurvan nedåt under söndagen. Jag hade pluggat hela dagen och inväntade att Matilda skulle sluta jobbet men hon ringde vid 18-tiden och meddelade att tjejen som skulle lösa av henne troligtvis hade glömt det. Jag kände då att det blev tungt att ge sig ut men lyckades ta mig i kragen ändå och sprang till Stångtjärn för att göra ett försök på terräng-DM-banan 4000m (tror dock den är ca 3800m).
Känslan var ganska bra och jag tyckte mig vara hyffsat pigg i benen men det är iof svårt att bedöma på den flacka banan som endast har ett tuffare motlut i början. Vågade inte kolla tiden vid varvningen (hade heller inget att jämföra med) utan väntade tålmodigt på att få trycka av klockan på mållinjen. Vid tävlingen fanns en digitalklocka uppställd vid målet och jag spurtade in på 13.20 då. Den här gången hoppades jag på att vara under 14min men tyvärr lyste både ettan och fyran mot mig och det var bara att acceptera tiden 14.14. Joggade en stund och bestämde mig för att jag minsann skulle få en "straffrunda" på ett varv och då var målet att dubbleringen av den tiden skulle föra mig under 14min. Jag slet alltså ett varv till och lyckades med målet då klockan stannade på 6.54 och jag kunde nu ta mig hemåt med ytterligare ett tufft pass i benen!
Lugnare vecka
Lägre intensitet i träningen har präglat denna vecka och det har varit skönt då jag haft en hemtenta att få ner på pränt och därmed en massa tankar som snurrar hit och dit. Tror dock att det är dags att investera i ett par hörlurar till MP3:n så att hjärnan får koppla av med lite radiononsens under cykel/löpturerna då och då. För en knapp timma sedan skickade jag in mina 8st A4 så nu är nästa projekt att fixa kläder m.m. till helgens bröllop då de två skidorienterarna Karin Kjellman och Erik Engvall blir fru och man.
Ikväll ska vi på årsmöte med bostadsföreningen och det blir ju trevligt att få ett ansikte till namnen på dörrarna och tvättlistan. Lite kusligt bara att vi ska rösta på tre olika förslag till nya dörrar för det ryktas att åsikterna går isär på sina håll. Undrar just om vårt val hör till kategorin pensionärerna eller den yngre generationen ;-) Imorgon passar jag sedan på att ta en tur till Stockholm i samband med att David skall hämta sina nya skoinlägg och det ska bli kul att få flanera runt i vimlet ett tag. Även om David kan ha svårt att förstå hur det kan vara avkopplande så tycker jag att det är jätteskönt att ha tid att bete sig som en "vanlig" person och trängas i vimlet. Brukar annars tendera att ha såväl målmedvetet steg som blick när jag ska utföra ärenden och mer än en gång har det hänt att folk får ta tag i mig för att jag ska se dem när jag är i det tillståndet.
Jag som glad, nöjd och avslappnad turist!
Härlig känsla att spöa rena löpare och att springa vilse var ett vinnande koncept!
Vad menar jag med vinnande koncept då? Jo, både jag och Elin sprang hem var sin seger under torsdagens Kristi flygare-tävlingar!
Nöjd och glad med fortsatt bra träning
Jag och familjen Andersson passade på att ta en tur till Flästaheden och Rehns BK:s juniorcup. Där bjöds på snabblöpta banor med mycket vägvalstänk, vilket jag kände var ett utmärkt sätt att lura kroppen till att springa fort i den aktuella träningsperioden samtidigt som det gällde att vara skärpt i tanken. D21E mätte 9800m och jag gick ut sist i startfältet. Närmast före mig startade Emma Engstrand och på två ställen utmed banan kunde jag skymta hennes gula tröja och konstaterade då att vi antagligen höll ganska jämna steg. Förutom tre mindre misstag på sammanlagt dryga minuten är jag mycket nöjd med mitt lopp och på väg mot sista kontrollen hörde jag Per Forsberg meddela att Emma tog ledningen så jag förstod att jag skulle klara av att vara snabbast för dagen. Det var många som höll god fart denna dag och jag kunde nöjt konstatera att jag klarade att springa under 6min/km.
David, som har problem med en häl, valde att träna på hemmaplan och såg till att vi fick lagad mat när vi kom hem. Efter någon timmas vila drog vi åter på oss träningsstället och gjorde sällskap ut i regnet. För min del var det återigen backintervaller upp till hoppbacken som stod på programmet och David bemästrade backen på cykel. Jag var lite rädd att benen skulle vara alltför slitna för att jag skulle få upp pulsen men kunde istället konstatera att de var förvånansvärt fräscha istället. De första två intervallerna gick fortare än sist jag sprang och detta trots att jag kortade ner vilan med 15s. Under tredje intervallen gick det något tyngre och jag valde att förlänga vilan lite. (Det blev automatiskt så eftersom David fick lite krångel med cykeln). Under sista intervallen sporrade vi varandra och låg jämsides i stort sett hela vägen upp och jag kände mig mycket nöjd med mitt genomförande. Då David hade ytterligare två intervaller kvar passade jag på att göra några kortare ryck genom att utmana honom på de tyngre partierna.
Visst kan orienterare springa asfalt
Fredagen blev en lugnare dag med wetwest och styrka på programmet men på lördagen fortsatte min högintensiva träning och detta i form av Ludvika stadslopp. Morgonjoggade och kände på kroppen med några 20/40s ryck men var inte alltför nöjd med resultatet. Bestämde mig ändå för att köra på och trots att David råkade glömma tiden så att det blev lite tight med förberedelserna så hann jag till start. Väl där kunde jag konstatera att flera bekanta ansikten fanns på startlinjen, bland annat Linnélöparna Tomas Stenström, Johan Höij och Josef Nordlund samt Håkan Eriksson Malung. I damklassen hann jag skymta Anita Nordenström Mora och en Hässelbytjej som åtminstone utstrålade löpförmåga genom att ha en tunn löparkropp, korta tights,löpartopp, löparglasögon och tunna löpvantar.
Detta visade sig vara Linda Ström, bronsmedaljös på korta terräng-SM samt 4:a på långa, och vi hade en tuff fight hela vägen. 5.5km, med första halvan i motvind utmed vattnet och avslutningen tillbaka in mot stan, var förutsättningarna.I det första motlutet (efter ca 3km) tyckte jag mig märka att jag fick några meter och jag beslutade mig för att testa att ge allt i den lite brantare backen 500m innan mål. Detta var en taktik som gick hem och ivrigt påhejjad av David kunde jag klippa backen och sedan dryga ut ytterligare på målrakan. 18.20 (på egen klocka) var en helt ok tid och det är alltid skönt att slå lite friidrottare på deras hemmaplan ;-)
Resultat kommer så småningom att finnas här på arrangörens sida.
Hård träning med mycket fart
Ett populärt träningskoncept som jag tycker mig märka slagit igenom bland orienterare i år är banlöpning och intervallperioder. Så sent som i helgen hade jag besök av Svegs skidgymnasietränare Jesper Johnsson (till nästa säsong instruktör i Järpen) och han berättade att de norska forskarna Jan Hoff och Jan Helgerud föreläst om intervallträning på det tränarforum som i förra veckan ägde rum här i Falun. Genom att Emil Wingstedt, i samband med ett av våra VM-läger i Danmark, delgav övriga landslagslöpare sina träningstankar har jag hunnit fundera en del kring deras upplägg och efter att jag under Ukrainalägret i november diskuterade det hela mer ingående med Emil, kunde jag så småningom skissa på ett eget upplägg i liknande stil. Jag har även diskuterat träning med Mattias "Vagnis" Karlsson (som för övrigt tränar väldigt annorlunda) och hemma förs en ständig dialog kring träning med David så det är input från olika håll som bidragit till slutresultatet.Inför 2007 har jag alltså anammat Helgerud och Hoffs tankar till viss del men med vissa justeringar som jag tror passa mig. Jag har hittills genomfört 3-4 perioder med intervallblock under vinter/vår och nu är det dags igen. Senast jag körde en liknande vecka var inför Sprint-SM och då utgjorde kval respektive final mitt 7:e och 8:e fartpass den veckan. Tyckte att det kändes ovanligt bra i benen under finalen med tanke på att jag slitit hårt så tätt inpå men det verkar passa mig så jag kör på det!
Träning framöver
Helgens lättlöpta tävlingar, Leksands elitserie och Siljanskavlen, var två bra tempopass med hög belastning rakt igenom. Dessa har jag följt upp med cykelintervaller samt banintervaller under måndagen.
Igår stod backintervaller på programmet (till toppen på hoppbacken) och idag onsdag är en mellandag med lägre intensitet (distans-ol med kontrollplock på Kolarboberget samt styrka). Torsdagen ägnas åt två högintensiva löppass och på lördag har jag planerat in Ludvika stadslopp. Om allt går som det ska, dvs inga skade- eller sjukdomstendenser, skall helgen bjuda på ytterligare två högintensiva pass men de är inte spikade än då jag inte vet vart jag kommer att befinna mig. Ev. blir det en tripp till Smedjebacken och i så fall är det Matildas testrunda som jag skall pressa min tid på.
Preliminärt program:
lö OL medeldistans
sö OL stafett (förlängd medel) samt styrka
må Cykelintervaller samt banintervall 4*1200m
ti Backintervall "mördarbacken" på Lugnets skidspår
ons OL-distans med kontrollplock samt styrka
to OL-tävling Rehns BK samt testslinga (beror på vart jag är)
fre intervaller samt alternativt, troligtvis inlines med stavar
lö Ludvika stadslopp samt intervaller/temposlinga
sö OL-bana, antagligen provlöpning Gyllbergen
Under veckor som ovanstående är mängdtänket borta och de flesta pass landar runt 1h. Detta upplever jag underlätta genomförandet betydligt och även om man är "gristrött" direkt i anslutning till passet så känner jag mig ganska pigg under dagarna för det blir en hel del extra tid över till annat. Jag uppfattar den efterföljande veckan med 18h och färre fartpass som betydligt mer krävande.
Avslutningsvis vill jag påpeka att även andra forskare delgav sina filosofier på tränarkonventet och de båda skidprofilerna Pär Elofsson och Gunde Svan utgjorde goda exempel på att olika träningsupplägg kan resultera i bra resultat. Alltså kan man "till syvende och sist" tänka sig att det hela handlar om att hitta sin egen individuella mix och tro på den.
