lenaeliasson

World Cup innebar både toppar och dalar för min del. Tyckte inledningen var ok även om en storbom efter halva förstaslingan innebar att jag slarvade bort chansen på att få en fin resa framme i tätklungan och istället fick kämpa hårt på egen hand för att få hyggligt sällskap på den sista gemensamma slingan. Mitt starka andravarv förde med sig att jag kunde ligga med i täten av en ca 10 damer stor klunga (andraklungan efter att Simone, Minna och Heli gått loss), strax bakom Helena J och A-M Hausken, men då jag tvekade in till fjärde sista skärmen tappade jag helt position och var sedan chanslös i spurtuppgörelsen. Tyckte dock att tidsmarginalen var det viktiga för dagen och var glad och nöjd med att ha reparerat det första stora misstaget.

Dag 2 innebar medeldistans och kom att utgöra min stora besvikelse under veckan. Tidigt i loppet infann sig en knackig och svängig rytm och känslan av dåligt flyt spred sig alltmer ju längre loppet fortskred. En kontrollbom på 8:e inledde en stressad avslutning och jag spädde på ytterligare med en storbom i grönområdet på 15:e. Denna bom svider fortfarande med tanke på att jag struntade helt och hållet i de varningssignaler som korsade mitt huvud såväl innan som under den aktuella sträckan. Jag hade ingen plan för hur jag skulle reda upp misstaget på bästa sätt utan sprang kors och tvärs i panik och ville bara att banan skulle ta slut. I efterhand har jag kunnat konstatera att detta sista misstag var det som helt kopplade bort mig från kampen om en slutlig andraplacering totalt.

3:e och sista World Cup-racet var sprint inne i centrala Mjölby. Direkt efter gårdagens missöden brottades jag med tankar som "Undrar om motivationen kommer att finnas fram till VM?", "Är jag en lämplig VM-löpare?", "Vill jag orientera på elitnivå eller finns det andra saker som jag hellre vill göra?"....osv....
Först och främst skulle jag bestämma hur resten av veckan skulle se ut och om det var lönt att göra en sprintstart. Svaret blev JA och nästa problem att lösda var hur förberedelserna för denna skulle optimeras. Jag beslutade mig för att direkt ta tjuren vid hornen och joggade iväg till den sprintträning som fanns i Linköping. Ett varv på H21:s DM-bana var ett bra sätt att komma in i skalan, detaljer och redovisning av vegetation och jag kände ett lugn sprida sig i kroppen. Kunde därefter ta del av samlingen och den efterföljande spexföreställningen med positiva tankar!

Sprintloppet var en festlig tillställning, för såväl löpare som publik, och jag njöt av att ta mig an de kluriga sträckorna en efter en. Taktiken för dagen var just en sträcka i taget och trots en missbedömning till första kontrollen fick jag bra indikationer vid varvningen och lyftes fram av publikstödet. Vägvalen var svårbedömda och jag tappade framförallt tid på sträckan tillbaka mot målet (13:e). Förutom denna är det endast utgången från 10:e som jag unfder loppet upplevde som mindre bra och jag tycker att en 7:e plats var ett fall framåt. Sprint är dock en färskvara och jag behöver bygga vidare på vägvalslösningar fram till VM.

4:e etappens WRE bjöd på lättlöpt långdistans. Banan var ganska enkel men det krävdes hög fart för att vara med i toppen och det är här svårigheterna uppkommer. Jag inledde med en minutbom på andra skärmen kom till vattenhålet) men bet ihop och kämpade hela vägen trpts riktigt tunga ben. I huvudet fladdrade bilder på en lätt Simone förbi och jag trodde inte att jag hade en chans att matcha henne fysiskt denna dag. Känslan skall man dock inte lita på och när jag sprang mot målet kunde jag till min glädje konstatera att Per Forsberg var imponerad av min tid, vilket gav lite extra krafter sista biten. Simone var dock något snabbare för dagen men en jämförelse av sträcktider visade att vi höll jämna steg större delen av sträckorna och jag kunde dessutom konstatera att jag var närmare på denna 9km långa bana än vad jag var på sprinten dagen innan!


Inför sista etappen var Simone i ohotad ledning och den stora kampen utspelade sig bland oss bakom henne. Minna gick ut 4 min före mig och Tanja 3min före. Bakåt kändes det ganska tryggt då avståndet till Emma Engsrand var närmare 5min. Jag kunde alltså inte göra annat än att sköta mina kort rätt och hoppas på misstag från de andras sida. Är nöjd med min insats och var för dagen snabbast i spåret. Tyvärr räckte det inte för att plocka några placeringar (fattades ca 1min) men en fjärdeplats och bästa svenska får ses som godkänt. Framförallt är jag glad över att jag de två sista dagarna kunde matcha Simone, Minna, Tanja mfl och hoppas kunna göra detta även på VM.

 Efter hårt jobb är man värd lite semester och för min del utgjordes den av en mysig stocholmshelg med David. Glassbaren i Söderköping blev första stoppet och sedan tillbringade vi lördagen på Gröna lund. Söndagens hemresa innebar även ett ol-pass på den beryktade Lunsenkartan och vi avslutade dagen med en delikat måltid serverad av kockteamet Martner/Johansson.