lenaeliasson

5 veckor har nu gått sedan jag drabbades av subarachniodalblödning och även om återhämtningen gått ganska fort så säger läkarna nej till ett VM-deltagande för min del. Egentligen är jag nu friskförklarad men då det inte finns forskning kring rehabiliteringstid av 27-åriga elitidrottare så vill man ändå avvakta lite längre. Min kropp svarar bra på den träning jag nu bedriver, vilket inte är självklart i liknande fall utan en längre trötthetsperiod brukar infinna sig, men det är inte enbart den fysiska delen som värderas utan även den psykiska anspänning som ett VM medför. Jag känner inte att jag kan gå emot det medicinska kunnande som andra besitter utan får helt enkelt acceptera att det kommer fler chanser framöver.

Läs mer på www.andersson-eliasson.com

När någon frågar vad jag önskar mig (inför jul eller födelsedag) brukar jag inte ha något bra svar. Sanningen är dock att jag vet precis vad jag vill ha men eftersom inte ens de smarta forskarna lyckats uppfinna det än så har svaret istället blivit i stil med "något lyxigt som jag inte unnar mig så ofta".  Egentligen vill jag ha ett 8:e dygn i veckan (eller åtminstone en extra dag i månaden) då jag kan stanna tiden, frysa alla personer och lugnt  kila runt och uträtta alla mina små "måsten" som jag lyckats samla på hög. Vore det inte fiffigt?!?

Vem är 1 och vem är 2?

I helgen upplevde jag faktiskt nästan detta men utan att tiden stod still. Om inte berget kommer till Muhammed får Muhammed komma till berget, eller vad man nu säger, så när jag efter sprint-SM, terräng-SM och påföljande landslagsläger i Åhus kom hem på torsdag kväll och tillsammans med David konstaterade att det faktiskt inte var måndag nästa dag, utan fredag och därefter en oplanerad helg, tog vi chansen att kombinera återhämtande vila med att "bara vara" och strunta i alla" måsten och borde göra". Det ledde till en annorlunda upplevelse och jag kan tänka mig att det skulle kunna se ut på liknande sätt i mitt liv lite oftare om jag inte valt idrotten.

Ungefär så här såg det ut hos Lena 2:

Vaknar INTE 05.45-05.55 med ångest för att inte kunna somna om utan strax innan sju och med känslan av att vara utvilad!

Struntar i att ha klocka på sig för det finns inga måsten att passa!

Tvättar och småfixar under förmiddagen, pluggar lite.

Uträttar ärenden på stan och tar en cafélunch i solen!

Storhandlar med kundvagn  (!) och självscanning och strosar lugnt mellan hyllorna, trots att det är fredagsträngsel, och kan lugnt kliva ur kön och hämta leverpastejen när hon kommer på att den glömts, för att sedan få köa lite till.

Blomsterhandlar på Plantagen och hittar efter ett tag fina blommor till de nya vaserna (hemsläpade från Moravian Open) men här gör faktiskt det "egentliga livet" sig påmint när inköpet till slut blir det enda som skulle överleva alla resor och bortadagar som David och jag har, dvs. konstgjorda. Förvånande vilket utbud det vuxit fram på den fronten!

Spelar kort i trädgården. Plåtmaja måste vara ett riktigt intelligensspel eller hur David ;-)

Kvällen ägnas åt grillning på balkongen och Lena 2 kommer faktiskt i säng rätt så tidigt.

Lördagssovmorgon till närmare 07.30 och döm om min förvåning när en lång, ståtlig grabb dyker upp och meddelar att det blir nygrillade toast, ägg, kaffe m.m. till frukost. Givetvis lite mysigt avkopplande ring-så-spelar-vi som ackompanjemang för att förstärka ledighetskänslan!

Efter denna njutning börjar de båda världarna korsas mer och mer och det dröjde inte så länge innan löptur hamnade på programmet och framåt eftermiddagen dök även styrkepass upp. Är ändå övertygad om att det var nyttigt att känna känslan av tidlöshet och vilken otrolig skillnad det gör i vad man anser sig hinna med under en dag om 4-5 extra timmar (som annars avsätts till före- + under- +  efter träning) helt plötsligt finns till förfogande. För tillfället väljer jag dock att leva kvar som Lena 1 men tror ändå att fler besök hos Lena 2 skulle kunna göra nytta. Åtminstone tills någon trollar fram ett extra dygn ;-)

Vad är väl en ol-bana längs skogsdungar med åker- och gräslöpning vid slottet däremellan? Tråkig och dötrist..och tråkig...och alldeles..alldeles underbar!  Nu var det till och med så att banorna och terrängen var helt ok, men som ofta inför tiomila går snacket om att man bara koncentrerar sig på arenan och att banorna blir lidande, och även om banan hade varit av ett sämre slag så kan jag konstatera att möjligheten att få mötas av sina lagkamrater och tillsammans springa uppför slottsträdgårdens gräsytor iaf var en underbar upplevelse under gårdagen och trots att kungen inte stannade kvar så fick jag ett mottagande värdigt kungligheter.

En laginsats med toppad avslutning
En kedja är inte starkare än sin svagaste länk och om fem sträckor skall löpas kan man inte enbart förlita sig till 3 VM-löpare. Det var många lag som mönstrade löpare med VM-erfarenheter i bagaget men även lag med idel löpare strax därunder är otroligt slagkraftiga i dessa sammanhang. Att Emma och jag skulle ta ett större ansvar för slutplaceringen var vi väl medvetna om men vi hade båda räknat med en något mindre marginal än 8 minuter efter 3 sträckor. Detta tidstapp berodde dock inte på att en enskild löpare gjort en "katastrofmiss" utan var helt enkelt resultatet av ok insatser men med en sämre dagsform än önskat. Emma visade en stark vilja till att förbättra vår slutplacering och med ett kanonlopp på fjärdesträckan kunde hon avancera från 31:a till 12:a och halvera avståndet till täten. Jag sporrades verkligen av att se henne kämpa så hårt för varje sekund på upploppet men även om min sträcka var dryga kilometern längre vågade jag inte riktigt hoppas på mer än en fight om tredjeplatsen. Forsberg & Co var inte sena med att annonsera att jag var i storform och minsann "borde" ha chansen att fightas i toppen men jag valde att se det som en fördel för mig genom att de istället satte pressen på mina framförlöpande konkurrenter.

Redan efter långsträckan till första kontrollen hade jag hämtat in 5-7 lag och jag fortsatte offensivt med att vara skärpt på kortsträckorna och löpa ut på långsträckorna. Det var skönt att ligga i tät och få göra mitt och jag har förstått att min taktik drog ut fältet en aning. Ner mot varvningen skymtade jag några ryggar framför men jag vågade knappt tro att det var samma sträcka. Förstod snart att jag faktiskt börjde få kontakt med absoluta täten och det var nästan läskigt för benen började känna av den hårda öppningsfarten. Genom att sköta orienteringen kom jag så småningom ända upp i tät och då jag märkte att jag faktiskt var stark tog jag chansen att få en lucka innan den avslutande långspurten. Utan att vända mig om anade jag att det skulle gå vägen men efter lite trassel i grönt strax innan sista skärmen kändes det bäst att bara spurta på hela vägen fram. Först när jag gick över bron och "lättade" nerför backen med hela laggänget framför mig förstod jag att det var klart och det var ett nöje att korsa mållinjen tillsammans.



14s blev marginalen bakåt och jag ser det som ett resultat av följande:  starka kämparinsatser för att hålla nere tidstappet av inledande Lena Gillgren och Anna Mårsell + återigen en insats nära toppen av sin nuvarande förmåga av Juliette Solard + optimerade insatser av Emma Engstrand och mig själv, MEN också stolpe in genom att andra lag inte fick till sina lopp rakt igenom. Många små detaljer blir till en helhet och den här gången lyckades vi kämpa tillsammans hela vägen fram, ivrigt påhejjade av ett stort supportergäng som skall ha stort TACK.

Nyckeln till framgång ligger i förberedelser
Efter Tjeckien var jag trött mentalt och då jag tidigare signalerat till klubben att jag kunde behöva ett brejk med egen uppladdning inför 10-mila kunde jag lugnt avstå Stigtomta. Fysisk grundträning, återhämtning för löpmuskulaturen samt mental avslappning stod på önskelistan och jag lyckades hitta alltsammans i kombination med solsken och 1m snö! Fre-sö i Idre Fjäll med skarskidåkning uppe vid Nipfjället och sollapande mot stugväggen i april är verkligen något jag rekommenderar för den som vill bort från en stressig vardag eller bara har lite tid över.


Höjdpunkten för mig var söndagens morgontur :

På med skidorna vid Västbacken och via stadion ut på myren - rakt västerut och korsa bilvägen vid avtaget in mot Idre Fjäll - skaråkning nedanför Himmeråsen men ovanför Bursjöspåret - kliver på Bursjön där Bursjöspåret svänger av och skejtar bort till sjöns västra kant - sneddar norrut genom skogen upp till Nipfjället - rundar Nipfjället på vänstra sidan med skråpassering strax ovanför umelandsstugan och när vi sedan följt leden en bit avslutar vi med utförskörning ner mot Nipfjällsparkeringen där det blir fikastund. Det är även fint att promenera längs trollvägen, vilket Davids mormor Karin provade.

Framåt
Jag och Anna-Lena följde herrstafettens inledning och avslutning via webben och kvällen lär bli lugn i soffan hemma hos Anderssons. Kanske inkluderas även lite kartstudier om David och Marcus fått med sig sina kartor från nattens respektive morgonens insatser. Verkligen kul att David gav besked om en stadigt uppåtgående formkurva för såväl fot som ork, då han navigerade snabbast på sistasträckan. (bortse från de 24 första omsträckslöparna)

1 maj Sprint-SM
3-4 maj Terräng-SM
4-8 maj Åhus landslagsläger samt EM-samling
(period med grundträning och förberedelse för EM)
25 maj - 1 juni EM

VM-förberedelser
Mitt allra första landlsagsläger var faktiskt i Tjeckien då jag 19 år gammal fick följa med på förberedelse för JVM i Nove Mesto. Truppen var stor (15+15) och jag trodde inte då att jag den sommaren skulle vara med i truppen för att springa ett internationellt mästerskap. Resultatet blev därefter och jag landade runt 20:e plats på kortdistansen och betydkligt längre ner på lången. Stafetten gick bra då men tyvärr var Kajsa Nilsson sjuk så jag och Lina Bäckström hade ingen avslutare när vi efter två sträckor växlade samtidigt som det svenska förstalaget, vilka blev silvermedaljöser. När jag nu åter var på plats i Tjeckien kunde jag iaf konstatera att jag lärt mig en del på vägen och det är med betydligt större målmedvetenhet som jag nu tränar inför sommarens VM.


Foto: Thomas Carlsson

Sprinten har blivit min melodi
Den här gången camperade vi i Prostejev, den stad där kvalet för VM sprint skall gå i sommar. Passade då bra att springa lite sprint och i torsdags körde vi kval på förmiddagen och använde arrangörernas prolog som final på eftermiddagen. För mig var det en bra check av mina rutiner och allt fungerade både förmiddag och eftermiddag. Banorna var av olika karaktär och egentligen skulle jag väl tro att man skulle vänt på ordningen för dem för att få det så VM-likt som möjligt. Brno bjöd på riktigt trixig stad med många svåra vägval och jag höll mig konsekvent till att "säkerhetsköra", vilket ledde till en bra tid men tidstapp på 4-5 då jag inte hittat gränderna på kartan utan drog runt vänster.

Karta kval torsdag 10/4 (har tyvärr problem med kameran men ni ser nog vad jag menar med trixig på mitten)





Själva "finalen" denna dag var alltså prolog i Moravian Open Championships och de flesta topplöpare från nationerna på plats deltog. Banan var enkel men krävde att jag pushade mig att hålla fart hela tiden och det är att hålla denna höga fart, samtidigt som orienteringen skall behärskas, som är svårigheten. Ett avslutande terrängskifte tror jag fällde avgörandet för många denna dag men jag höll mig konsekvent till min "avprickartaktik" och kunde plocka kontrollerna utan svårigheter. Vann loppet knappt före Hausken och sedan var det ett större tidshopp till Emma Engstrand och Heli Jukkolas delade tredjeplats. (splits) Ett fint besked för mig att ta med mig till sommarens prövningar i Tjeckien och det är verkligen skönt att känna att sprinten börjar sätta sig i ryggraden!

Karta final torsdag 10/4


Sprintmästare i Moravian Open, fredag 11/4
Det officiella sprintloppet i Moravian Open Championships hade vi i svenska laget valt bort men efter att arrangören bett om att få med några av våra löpare så tog jag chansen att få ännu en bra check av mina rutiner. Det kan ibland vara bra att öva koncentrationen även med lite stummare ben och i den inledande flacka och mycket riktningskrävande skogen krävdes full skärpa hela tiden. Att arrangören specialiserat sig på att placera kontrollerna nere i groparna ökade på utmaningen ytterligare och det var faktiskt dessa kontroller som fick mig lite ur balans.

Karta fredag eftermiddag (har inte hittat på den i packningen än men vi hade liknande avslutning som herrarna men lite kortare i skogen i början)

Mitt lopp:
Klockren inledning med sträcksegrar på de 4 första kontrollerna men efter tvekan vid både 5:e och 8:e (8:e resp. 10:e på herrbanan) rubbades framförhållningen något och jag hade ett sämre parti på banan. Vid den till synes lätta 10:e kontrollen (12:e för herrarna) slarvade jag och sprang rakt fram till statyn (krysset) och blev förvånad när ingen kontroll syntes. Såg då en skärm vid ett träd och förstod mitt misstag men i stressen glömde jag allt vad jag bestämt mig för till 11:e (13:e för herrarna) och tolkade nu strecket som att jag var tvungen att springa på vänster sida om ån. Det var naturligtvis bättre att springa på vägen på höger sida men det var ingen idé att vända så jag fick helt enkelt bara slugga mig fram i det smågröna. Det gick inte så mycket långsammare men min uppmärksamhet lades till att försäkra mig om att jag skulle få passera ån längst fram utan att riskera diskning. Framförhållningen på resten av banan lades alltså på is och det kändes ryckigt och stressat flera sträckor framåt. Inga misstag dock och jag pressade på i en bra fart så det höll hela vägen in i mål. Flertalet topplöpare stod över sprinten till förmån för morgondagens långdistans men jag kan ändå se att jag än en gång presterat ett bra sprintlopp och att de misstag jag gör är relativt små. Som mest tappade jag 7s på en sträcka (snett ut från 8:e) och totalt sett var jag 33 s från att vinna alla sträckor. (Splits)

Arrangemanget var trevligt och arrangörerna hade fixat dit en orkester som spelade, varvat med speakern Anders Vestergårds rapporter från publikkontroll och målgångar. Mycket uppskattat från en godisråtta som jag var förstås kakbuffén i anslutning till utstämplingen ;-)


Fartfylld långdistans utan utrymme för misstag, lördag 12/4
Redan vid ankomst till TC kunde jag konstatera att de tidigt startande redan krossat den tippade tiden och gått under timman på 9,6km. Lite besviken blev jag först, med tanke på att det inte är ofta man får chansen till en fullängdsbana, men med flera sprintlopp i benen var det samtidigt ganska passande för mig. Jag höll mig till en konsekvenstaktik och gjorde medvetet en säkerhetssväng till 1:a kontrollen för att komma in i loppet. Efter att ha konstaterat att det inte bjöds på några avgörande vägval blev taktiken i fortsättningen att optimera varje sträcka och jobba på att hålla farten uppe. Jag var dock noggrann med att inte slarva vid kontrolltagningen för där kunde man lätt lägga bort sekundrar som sedan var svåra att hämta in. Avslutningen var enkel men ändå knixig och ganska svårläst efter att allt varit tydligt och "luftigt" innan så jag saktade medvetet ner lite för att få kontrollerna bra och behålla flytet. Splits




Avslutande stafett med lite nerver
Very hilly var beskrivningen av vad som väntade oss på stafetten och jag var lite orolig för hur kroppen skulle orka. Bestämde mig dock för att fortsätta på min linje med fokus teknik och se hur det skulle räcka. Annika Billstam inledde stabilt men hade gjort något misstag och marginalen var ca 2,5min till ledande Tjeckien. Lina P i andralaget hade växlat strax baom Radka Brozkova och däremellen fanns alla "favoriter" med. Emma Engstrand passerade varvningen som 2:a lag, dryga 1,5min efter Linné/Sävedalens Lina Bäckström och knappa minuten efter Emma radade Norge, Finland och Tjeckien upp sig. Jag förberedde mig på att gå ut som 2:a men under den korta avslutningsslingan runt slottet hade Emma lite problem och passerades av Norge och klungan bakom var närmare, dock visste jag inte hur nära utan koncentrerade mig på Hausken framför.
Emma Andersson dök upp redan på väg mot tvåan och jag hade då koll på läget. Efter 5 kontroller var jag nästan ifatt Hausken men jag behövde inte fundera länge över vilken taktik jag skulle ha när hon plötsligt vek av alldeles för mycket åt höger jämfört med vad jag ville. Jag plockade då min kontroll och fortsatte snabbt mot nästa och efter det har jag inte sett någon. Det var svårt att inte vända sig om i klättringen upp mot 8:e.


(Karta från Ingunn Fristads blogg)

Kände mig stark vid varvningen och hörde då inga hejjarop på bakomvarande lag så jag antog att marginalen var betryggande och jag kunde lugnt plocka de sista kontrollerna. Upp i sista backen mot borgen kom tröttheten och kroppen kändes tung men det försvann snabbt när jag möttes av laget vid sista kontrollen. Fick lite mersmak av mästerskapsstafetter och kanske kan det bli någon mer av det slaget framöver. Har hittills inte sprungit i ett svenskt förstalag så det var debut här i det lilla men charmiga Moravian open Championships.

Jag är i fas med min planering och helgen bjöd på såväl godbitar som tankeställare. 2 st härligt genomförda sprintlopp och ett bevis på att "spiken" i ett kval inte behöver betyda att man är slagen på förhand - inte ens under extrema förhållanden som med spårsnö!

Från snö till snö

65 mil enkel resa hade vi i Tunabussen framför oss när vi på fredag morgon gav oss iväg söderut. Efter diverse väderprognoser med snövarning var nog de flesta inställda på att det inte skulle bli en sedvanlig barmarkspremiär, utan mer likt de förhållanden som Falun/Borlänge bjudit på senaste veckorna. Visst tvekade jag lite inför resan men då jag tidigt bestämt mig för att elitserien skall ingå i mitt säsongsupplägg så höll jag fast vid beslutet. Utsatta kontroller och välplanerade banor är för mig optimala träningsförutsättningar, och betydligt svårare att hitta till ett vanligt träningspass på hemmaplan, så dessa faktorer fick väga upp resdagarnas ev. slitage på kroppen. Det är ju faktiskt bra att träna även på detta och helgen bjöd ju på många situationer där jag kunde rannsaka min energifördelning på påverkbara respektive opåverkbara faktorer....

Träning och vitsippor

Jag hade egentligen velat åka ner redan på torsdagen för att hinna ut på en träningskarta men efter att ha ägnat en dryg timma åt att kolla olika resealternativ gav jag slutligen upp (mycket frustrerad) och beslöt mig för att åka minibuss med klubben på fredagen. Inget dåligt alternativ men det känns aldrig bra att bryta det upplägg man bestämt sig för passa bäst. Genom en kompromiss i avresetid öppnades dock möjligheten att hinna ut på karta i dagsljus och jag såg till att kartor skulle finnas att hämta i anslutning till Brunnsparken. Nu var det bara vädrets makter som kunde stoppa oss men hela resan flöt på bra och även en prisvärd lunch på IKEA i Jönköping hanns med (Viltfärsbiff med potatis och gräddsås för 25kr!!! Snåla smålänningar kan man lita på ;-)

Snön dök inte upp på allvar förrän söder om Jkpg men sista timmen blev det blötsnö och dåligt underlag, vilket inte bådade gott för helgens premiär. Vi stack ut på karta och kunde iaktta terrängen samt springa resan ur benen. Jag var alltså i fas med min planering igen!

Boendet låg en bit norrut och vi fick ett helt hus till förfogande. Värdinnan hade förberett ett vårinspirerat välkomnande med gårdagsplockade vitsippor och det blev en fin kontrast till de 2dm snö som låg utanför.

 

Även lite frukt och påskgodis ingick

Att dra spiken...och i spårsnö...

"Någon måste ju starta först men så länge det inte är jag så är det skönt" - kanske några som känner igen tanken och som dragit en lättnadens suck när de fått scrolla neråt i listan och ännu inte stött på sitt namn??? Jag måste faktiskt erkänna att jag blev lite extra nervös för att starta först, och vilket utslag det kunde ge för att ta sig till final eller inte, och det är skrämmande vad lite som krävs för att man ska börja tvivla på sin förmåga. Vet inte om det var min egen bestämdhet för att genomföra mitt lopp och skita i resten eller om det var den inställda elitseriestatusen som påverkade mest men jag var iaf laddad och fast besluten att sköta mitt. Ett bra kvallopp utan kontrollbommar men några svängar på sträckorna gjorde att jag tappade tid. Framförallt hade jag problem med höjden och sluttningen innan parken, då skrämselorden från PM om kontrollanter och passerbara/opasserbara branter ekade i mitt huvud, och jag var väldigt noggrann med kartläsning såväl uppför som utför.

Direkt efter målgång bytte jag om och joggade ner ordentligt, med fullt fokus på final, och det var skönt att se att min insats räckte så långt som till en 3:e plats i heatet. Att jag var en bit efter lade jag ingen större vikt vid för det är omöjligt att jämföra folks insatser i kval, samtidigt som snöns påverkan för min del gentemot övriga också var omöjlig att bedöma. Vaden höll bra men stelnade faktiskt till lite mellan loppen och jag är inte 100% säker på att det bara är inbillning eller egenframkallade känningstendenser. Då jag ändå sprungit flera intervallpass med betydligt längre totaltid ansåg jag att en final var fullt rimlig att kunna genomföra och efter det beslutet släppte jag osäkerhetstankarna och hade valt att springa final, samt ladda för det.

Final med finaltänk

Redan efter kvalet fick jag känslan av att banläggaren skulle klura till det med några långsträckor och under uppvärmningen bekräftades misstankarna genom att jag kunde se de tidigt startande välja olika vägar ut från startpunkten. Även varvningen förtydligades av de tidigt startande och det är en trygghet att ha med sig när man närmar sig publiken. Dock är det en hel del som skall klaras av innan man är där och jag fick säga till mig själv på skarpen att fokusera på MITT och att det är JAG som väljer MINA vägval. Lyckades bra med detta och anser mig ha tagit bra vägval hela tiden, men framförallt genomfört dem optimerat på de flesta ställen. De längre sträckorna var väldigt avgörande och även om jag hade ett i jämförelse gigantiskt tidstapp på kortaste sträckan (missade bäckövergången till 2:an och vände istället för att fortsätta och ta den nerifrån) så kunde mitt konsekventa tekniska agerande föra mig till seger med stor marginal. Är väldigt nöjd med att jag hela tiden fokuserade på mig själv och valde mina vägar, trots att jag flera gånger skymtade/mötte Tanja Ryabkina på andra vägval. Det kan ibland kännas fel att springa i ett helt nytt spår, när man vet att åtminstone 30 personer har haft samma bana innan, men för mig kändes det naturligt då jag bestämt mig för att ta det vägval jag trodde mest på. Så här i efterhand låter det kanske kaxigt men det ligger något i ordspråket: "Du kan inte komma först om du går i andras fotspår".....

En bra dag och en mindre bra dag.....INTE vad jag ville ha med mig

Medeldistansen bjöd också på snö men det hade det ju funnits viss förvarning om så det kan jag inte skylla min dåliga insats på. Märkte dock att jag blev frustrerad av att se spår och började vela kring huruvida jag skulle följa dem eller inte, vilket fick mig att tappa riktningen några gånger. Då jag inte var lika taggad från början krävdes det varken många eller stora misstag för att få mig ur balans och redan in mot 6:e kontrollen hade jag slagit av på takten. Sprang igenom banan men hade som sagt svårt att hitta tillbaka till ett långvarigt flyt så sträckorna föll mer ut i ett bra-dålig-bra-dålig-mönster.

Då målet med helgen inte var resultatbaserade utan snarare inriktade på stabila insatser så har jag svårt att smälta ett upprepande av mitt tidigare "topp-och-botten-mönster". Visst är det skönt med bekräftelse på att ha en tillräcklig maxkapacitet, och att alternativträning är ett kanonbra komplement till löpning, men det jag främst tar med mig är att jag fortfarande behöver jobba på att fördela rätt mängd energi på varje moment. Antagligen tog sprintdagen lite mer energi än jag räknat med, samtidigt som jag också slappnade av för tidigt och var nöjd med att åtminstone ha fått ett bra kvitto med hem. Kommande mästerskap är hårt späckade och jag har som mål att vara med i toppen mer än en gång, vilket jag nu inspirerats till att jobba med hemma. Dock skall jag inte trycka ner min fina sprintinsats utan avslutar med att säga att den medförde många avbockningar på helgens "syftes-lista", bland andra:

Avdramatisera yttre förhållanden, ex. skoval, väder, startposition

Vara här och nu i tävlingsmomentet, dvs. lämna plugget åt sidan från avresa till målgång söndag

Förbereda mig genom "model event" och skapa grundstrategi utefter den

Att ladda om mellan kval och final samt spetsa finalloppet

Extra koll på kompassen så att riktningen hela tiden är bra
Ha roligt

PS. Kartklipp med mina vägval kommer senare under kvällen/morgondagen. DS

Oron över det vadproblem jag haft sedan snart 6 veckor tillbaka har slitit hårt på mig, på många olika sätt...

Ibland krävs det inte stora motgångar för att sätta igång en negativ spiral som kan vara svår att bryta. De som känner mig vet att jag i perioder kan vara otroligt effektiv och ha många bollar i luften, men också att det efter en sådan period kan tvärvända och jag blir då otroligt trött när jag börjar slappna av. Jag har länge kämpat med att hitta en balans någonstans mittemellan, framförallt med målet att inte sjunka så djupt i downperioderna, men än är jag inte framme vid den magiska formeln. I mina effektiva perioder är jag ett kontrollfreak som planerar allt in i minsta detalj och ständigt tänker på nästa drag. De stunder jag är som mest avslappnad är under träning och under träningspassen släpper jag tankarna fria och känner mig bekymmerslös. Detta är givetvis bra, med tanke på att jag som elitidrottare vill att träningen skall fungera, men det kan också vara farligt för det är då lätt att fly in i träningen och använda den som ett gömställe. Följden blir otroligt mycket träning samtidigt som jag mellan passen går på högvarv och återhämtningen får därmed inget utrymme.

För mig var det inte speciellt lyckat att åka på teknikläger till Portugal och redan dag 2 konstatera att jag inte skulle kunna genomföra min planerade vecka (korta snabba pass med stort utrymme för vila däremellan) och den stress jag skapade inom mig, vilken främst bestod av en stor besvikelse för att jag inte lyssnat på kroppen, resulterade i att jag åkte hem med 4 ganska tunga styrkepass, 2 racercykelturer på totalt 16 mil, 3 ol-pass i hög fart, 2 ol-pass i lugnare fart samt ett antal kartpromenader. Denna träningsbelastning hade jag dock svårt att ta till mig och mentalt kändes det inte som att jag gjort så mycket, vilket resulterade i hårdträning alternativt när jag väl kom hem och hade obegränsad tillgång till skidor och wetwest samt styrketräning. Jag hamnade dock i en downperiod tillslut och därifrån är jag nu på väg tillbaka till en balanserad vardag, med utrymme för andra förströelser än träning. Det sistnämnda kan ibland vara svårt att prioritera när man är 365-dagarsidrottare men för mig är det otroligt viktigt för att jag ska kunna prestera. Allra svårast kan jag känna att det är när träningen flyter på och man bara längtar efter nästa pass MEN det är också då det kan vara som mest lämpligt att stoppa upp och verkligen göra något annat.

För några kan det kanske verka besynnerligt att jag, som inte har ett "åtta-till-fem-jobb" vid sidan av min träning, kan uppleva att dagarna rusar på utan att jag hinner med. Jag har istället en sparsamt schemalagd studiesituation med eget upplägg på pluggande däremellan. Dock har jag märkt att det kan vara svårt att se till att schemalägga sig själv dessa dagar och betydligt lättare att ta sig till kartor en bit bort och göra träningsdagar. (Skejtvasan var t.e.x en mycket trevligare upplevelse än att plugga vid köksbordet)

Stärkande och hälsosamt i fjällen
Förra veckan var det landslagsläger i Ljungbyhed men enligt ursprungsplanen skulle jag varit i Portugal med Hässelby SK. Då jag tidigt strök detta läger för att undvika att stressa igång löpningen valde jag att även avstå tekniklägret och istället blev det några fina dagar i Idre Fjäll tillsammans med David. Massor med snö, uppiggande solsken och minusgrader (förutom sista dagen med lite duggregn) och endast  träna, äta och sova i fokus gjorde mig gott! Då David nyligen varit på fjällutbildning med skolan, och fått smak för turåkning, passade han på att guida mig ett varv runt Nipfjället. Snömängden varierade kraftigt och på ett ställe (se nedan) hade vi faktiskt svårt att följa ledmarkeringarna.




Skadad?... eller inte skadad?.. - det är frågan....
Det lilla skadeproblem som jag brottats med ett tag är på väg att ge sig men i huvudet har det satt djupa spår och jag är fortfarande livrädd för att få tillbaka en smärttendens. I början var jag ju lite nonchalant och ivrig, vilket ledde till att jag fick stå där med skammen och besvikelsen med endast mig själv att skylla på. (Är man då duktig på att döma sig själv kan det bli jobbigt.) Nu har jag dock avverkat två hårdare intervallpass på hårdare underlag samt några pass i skogen men det går inte riktigt att komma ifrån tanken på hur känslan är i varje steg. Detta medför att jag ännu inte gått över på "normal" löpdos men den här veckan blir det iaf en klar ökning och jag är precis på väg ut till Ornäs för ett tidigt kartpass med Jenny Johansson. Därefter bär det vidare ner mot Stockholm och en sväng på ett gammalt 25-mannaområde (2003). Efter några späckade dagar med mental träning kommer jag att göra ett besök hos Lina B och Sofie J i Uppsala samt springa vintercup där på söndag. Min erfarenhet av tidigare mentala stegutbildningar på Bosön (träningstid fram till 08.30 samt efter 21!!) har fått mig att planera in återhämtningsdagar under vistelsen där för annars lär jag snart vara tillbaka i den negativa spiralen... 

Klokord
Under min skadeperiod har jag även insett att det är lätt att övervärdera löpningen, och undervärdera de alternativa formerna, genom att tänka att det krävs MER av såväl mängd som intensitet för att kompensera de uteblivna löppassen.
Andra tänkvärda saker kan vara att:

"En dålig dag kan alltid bli bättre" att jämföra med Iors "Den här dagen började inte bra och den kommer antagligen inte att bli bättre"

"Att göra ingenting med sina vänner är det bästa i världen."

"Ibland är du underbar även när du inte vet om det"
"
Det är dumt att oroa sig i förväg, risken är att du får uppleva besvikelsen två gånger"

Avslutningsvis vill jag bara tillägga att jag är medveten om att mina små skadeproblem är bagateller och droppar i havet i jämförelse med allt elände som sker runt om i världen (katastrofer, krig, svält osv.) MEN det är ändå jag "här och nu" som jag upplever och det är i första hand det jag kan ta ansvar för. Idrotten är just nu en stor del av min livssituation men samtidigt också en hobby som jag kan sluta med när jag känner att det är dags. Än så länge är har jag dock inte sådana planer utan 365 SPÄNNANDE, ROLIGA och UTMANANDE dagar om året gäller fortfarande.

Lycka till Syrran i SM-finalen i bandy på lördag. Sätt dit de där gul-svarta gnagarna! Go IFK Nässjö!

Under tiden som jag genomförde årets sista träningspass (skejtintervaller med David, William Lind och Markus A)
saluterade andra turister in det nya året genom att bränna av en hiskelig mängd fyrverkerier i förtid. Kanske var
det de som påminde mig om det annalkande nya året och jag började fundera lite över eventuella nyårslöften att avge. Jag ser dock ingen större vits med att lova en massa saker som man ändå inte menar men några saker har dykt upp gång pågång i mitt huvud och efter att ha analyserat dem från olika håll kom jag fram till att jag tror att de kommer att kunna föra mig framåt i min satsning och därmed spikade jag dem! I övrigt blev det ett lugnt firande med trevlig middag och spel.

Notera att nedanstående är ÖNSKNINGAR om saker jag hoppas kunna hålla mig till och alltså inte löften som kan brytas!

• Att få till en komplett träningsdagbok utan hål för perioder/enstaka dagar. 
  (Hittills har jag frustrerande nog sådana i samtliga sammanställningar av min träning. Främst grämer jag mig över att inte hitta mina resultat från Matildas testrunda som jag plågat mig runt flertalet ggr. 
  (Tur iaf att själva träningseffekten inte försvinner ;-) ).  
• Baka eget bröd! (Inspirerad av Patrik Martner och då jag under julen plockade med mig en assisten från Mamma så har det gått riktigt snabbt och smidigt. Saknas bara en matlagningstermometer för att underlätta kollen på jästtemperaturen men saffransbullarna gick åt även om de var lite kompakta!)
• Andas en gång extra innan jag hetsar upp mig och tappar humöret ;-)
  Hade det varit ett löfte hade det bara varit att stryka redan under årets inledande dagar (FörlåtDavid...)  men nu jobbar jag vidare på att klara det bätre resten av tiden istället.

Hittills har jag faktiskt inte köpt bröd och här nedan kan ni se David in action då han jobbar med en grå, klibbig massa som så småningom faktiskt blev till fina limpor. Receptet kommer från Jenny och Patrik och vi väljer att låta det gå under namnet "Jennys Draculabröd". Det blev även en sats med "Jennys farmors hurtiga linfröbullar".